På scenen en vitklädd, rastalockig, bjällerförsedd svart man i 50-årsåldern vars ärende är att spela piano. Spelet avbryter han ideligen genom att rusa upp från pallen och trumma på flygelns uppfällda lock eller utföra diverse dansrörelser vid sidan om eller skrika likt en korsning mellan en islamsk böneutropare och en anfallande samuraj. Nedanför scenen 300 betalande tysta åhörare.
Det är den amerikanske jazzpianisten Cecil Taylor som ger en solokonsert och om honom går meningarna isär. Vid bordet där jag sitter får någon huvudvärk, en annan är helt begeistrad, en tredje tycker att det är monotont … men ingen lämnas oberörd. Runt om i lokalen sitter människor och ser ut som om de sträckkört bil i sju timmar. Det tar på krafterna att lyssna till Taylor och vår uppmärksamhet ber han inte om – den tar han, fullt och fast.
I ett otroligt tempo väller en störtflod av musikaliska idéer fram. Taylor tar upp dem för ett kort, kort ögonblick och dissekerar dem intensivt innan han med obändig kraft slänger sig över nästa detalj. Musiken är våldsamt rytmisk och han nöjer sig inte med att spela med fingrarna utan slår ner med knutna nävar, armbågar och hela underarmar över tangenterna, inte som effekter utan som medel att ytterligare bredda registret.
Var han än företar sig vid pianot gör han det med suverän teknisk kontroll; sex sju timmars övning om dagen har givit honom en förmåga att nyansera åska från fullt dån till ekots eko, inte genom att han väntar ut tonerna, utan genom att han spelar varje enskild nyans i tonstyrkan.
Att se och höra denna pianist på några få meters håll är en stor upplevelse. Ett kraftfullare, mer energiladdat spel finns inte idag.
JOHAN SCHERWIN
(DN 2/3 1984)