Jag har bara krockat en gång i mitt liv, hört och känt hur plåt mött plåt i en närkontakt som överstiger tre.
Andra olyckor har jag varit med om. Vad sägs om att köra omkull på cykel och slå av sprillans ny framtand och därefter för all framtid ha guld i mun. Eller förlisa med en katamaran utanför Sri Lankas västra kust. Inte illa va?
Men detta att krocka med bil har aldrig tidigare förunnats mig.
Av någon anledning går jag omkring och inbillar mig att min krock är förmer än andras.
Farten var inte hög och den andra bilen stod alldeles still. Trodde jag. Men just när jag enligt gällande trafikregler skulle passera den skrikigt orangea Opel Kadetten på vänster sida slängdes vänster framdörr upp.
Krasch!
Sånt har väl hänt förr, säger ni. Men – och det är det här som jag fått för mig är det unika – han som öppnade dörren var ingen annan än den av AB Svensk bilprovning anställde besiktningsmannen, den respektingivande tjänstemannen som sekunderna före i kraft av sitt ämbete godkänt fru Britt-Inger Karlsson-Johanssons Opel Kadett av 1980 års modell för vidare framfart i trafiken ett år framöver.
Själv hade jag precis fått min spindelledstvåa struken och stod i begrepp att lämna det inhägnade området i min anmärkningsfria 245:a.
Det är då som denne man med säkerhet som yrke och 70 procent i bonus glömmer en av bilkörningens absoluta grundregler: att kolla döda vinkeln. Ni vet den där elementära och simpla manövern att helt kort vrida huvudet åt vänster och kasta en blick över axeln innan.
Frågan är vem som besiktigar besiktningsmännen?
Johan Scherwin
(DN 1990)