– Allt i mitt liv påverkar musiken. Reser jag för länge blir reserutinerna en maskin som smittar musiken. Är det för tätt mellan konserterna hinner jag inte få dem ur huvudet innan det är dags för nästa. Då färgar de av sig på varandra och börjar utveckla ett alldeles eget språk. Därför undviker jag det, säger pianisten Keith Jarrett i telefon från sitt hem i New Jersey, USA.
Ikväll på Konserthuset ger han sin första solokonsert i Stockholm på nära tio år.
Keith Jarrett är idag en av jazzens största superstjärnor och kan kosta på sig lyxen att turnera sparsamt, bo bekvämt och stanna några dagar extra i varje stad. Tiden finns men han låter sig varken intervjuas eller fotograferas i samband med konserterna länge.
Det är lätt att ironisera över hans vanor, men för Keith Jarrett handlar det om att dra de yttersta konsekvenserna av sin konstnärliga attityd, att förbereda sig optimalt. Inget annat.
Vill vara helt tom
Sina förberedelser vill Jarrett likna vid något som snarast påminner om motsatsen.
– Jag försöker att inte tänka på något som har med musik att göra, att undvika att så mycket som höra något pianospel, än mindre spela på ett piano. När jag går upp på scen ska jag vara helt tom, eller snarare vara något som är helt tomt och vill bli fyllt Men inte bryr sig om med vad.
– Varje konsert ska börja från den absoluta nollpunkten och utvecklas till resultatet av mötet mellan mig och just den publiken. Att ha så mycket som en liten melodi i huvudet som jag vill spela vore att förfuska grundtanken.
Att han vågar utsätta sig och sin publik för detta vågspel år efter år ser många som ett uttryck för ett gigantiskt ego. Själv uppfattar inte Keith Jarrett saken på det sättet.
– Det jag gör handlar om att sätta min tilltro till en process, att den ska fungera och att jag blir fylld av något. Det är en finstilt balansgång mellan oerhörd tillit och extremt förödmjukelse. Det är just faktiskt fullt möjligt att det inte händer någonting däruppe på scen.
Sin roll på scen har Jarrett tidigare liknat vid ett mediums. Det är en beskrivning han nu vill tona ned eftersom den har misstolkats alltför ofta.
– Om någon gör vad jag gör så måste det finnas något annat och större, en kraft av något slag som har sitt finger med i spelet, säger Keith Jarrett.
Skillnaden mellan dagens konserter och 70- och 80-talens vill han först inte kommentera. Det skulle krävas en bok för att förklara den. Men så gör han ett försök. Och då talar han ibland om sina konserter i tredje person, som om de vore levande och självständiga väsen.
– De nya försöker … skoningslöst … avslöja och visa på en process som pågår. De äldre däremot var fyllda av attraktiva musikaliska idéer och bestod ofta av flera olika sektioner. I dag vet jag inte ens om jag vill höra en melodi … Hela konserten ska vara en melodi, inte många små.
Dagens solokonserter är också idémässigt mer primitiva, menar han. De är inte alls lika intresserade av klyftiga harmonier eller ornament. Och det kanske är något som stör publiken, i alla fall den västerländska.
– Min bästa publik är den som inte har några förutfattade meningar om vad konst är. Den publiken hittar jag nog främst utanför USA och Europa. På något märkligt sätt hör jag inte hemma i den västerländska konsten som är inställd på att bevara. Jag försöker ju bara låta något hända.
Ylar och sprattlar
Genom åren har Keith Jarrett fått utstå mycken smälek för sitt agerande på scen. Han ylar och sprattlar och krumbuktar sig som ingen annan pianist. Publikfrieri, har det kallats.
– Men det är inte så. När jag improviserar är idéflödet och rytmen ibland så starka att allt inte kan komma ut genom fingrarna. Det är därför de där små ljuden är där. Och hoppar jag omkring gör jag det för att rytmen säger åt mig att göra det.
De senaste åren har Keith Jarrett vid sidan om sina solokonserter och turnéer även spelat in klassisk musik. J S Bachs ”Das Wohltemperierte Klavier” och nu senast Dmitrij Sjostkovitjs ”24 preludier och fugor”. Men att ge blandade konserter är det inte tal om.
– Varje genre kräver sina speciella förberedelser. Innan jag spelade in Sjostakovitj var det de enda jag spelade och lyssnade till i fyra månader. När jag improviserar ensam eller i trion existerar bara improviserad musik. Ska musiken, oavsett genre, ge uttryck för min person, min röst, måste jag satsa allt, precis allt på det jag för stunden gör.
Johan Scherwin
(DN 1993)