Låt mig få berätta om mitt möte med herr Karl Olof Larsson. Så här gick det till. Kompisen Börje och jag bestämde oss en förmiddag för att åka till Djurgården med våra barn, Leo och Tove. Leo är mitt, Tove Börjes.
Vi tog Katarinahissen ned till Slussen, därefter färjan över. Vädret var svidande vackert med smältsnö och flera plusgrader. Gruset dammade på de torra ytorna. När Leo somnade in helt utanför alla planer blev fika på Blå Porten till lunch på Djurgårdsbrunn istället. En promenad i sakta mak längs Rosendalsvägen blev det njutningsbara tillvägagångssättet därtill.
Jag kommenterade ett inslag på radion dagen innan som hade berättat att i Norrland fanns flest hemmapappor, hela tio procent. Nästan dubbelt så många som riksgenomsnittet.
Det var då, just då, vi träffade herr Karl Olof Larsson, en korrekt klädd herre omkring de femtio. Det var ett mycket kort möte. Först lade vi märke till honom på kanske hundra meters håll, sen möttes vi helt hastigt innan våra vägar på nytt skildes.
Tydligare mer detaljerat:
Herr Karl Olof Larsson, boendes i Stockholm, är ute och kör med sin röda FIAT 124 Sport Spider årsmodell 1968 på Rosendalsvägen. Framför ett lågt, gult hus stannar han. Då förstår vi att herr Karl Olof Larsson tycker om musik. Ur bilen dånar nämligen – på discovolym – marschmusik. Lika snabbt som herr Karl Olof Larsson har stannat sätter han nu fart igen. Inte bara i vår riktning i allmänhet, utan MOT OSS! Inte fort, men med siktet klart och entydigt inställt på mig, Börje, Leo och Tove.
Herr Karl Olof Larsson gör sig beredd på en nos-mot-nos-konfrontation. En skinande FIAT 124 Spider Sport mot två Emmaljunga sittvagnar.
Jo, jag tackar!
Det är när vi har väjt undan som herr Karl Olof Larsson ger oss sitt bidrag till diskussionen:
– Orkar ni masa på er, Era djävla fruntimmerskarlar!
Så talar en man utan tvivel!
Johan Scherwin
(DN 1986)