”I snart 40 år har Kronos Quartet revolutionerat stråkkvartettens möjligheter, både vad det gäller stil och innehåll. Samma strikta kammarmusikaliska ensemble som Mozart och Beethoven skrev för – två violiner, en viola och en cello – kan även användas för att kommentera det världspolitiska läget, tolka avantgardistisk rockmusik och för att inkorporera musik från alla världsdelar.”
Så står det i motiveringen till Polarpriset som 2011 tilldelas den amerikanska stråkkvartetten Kronoskvartetten. Översatt till skivor talar vi i runda tal om 50 stycken, ofta med musik skriven direkt för dem av så vitt skilda namn som Philip Glass, Henryk Górecki, Kimmo Pohjonen, Astor Piazzolla … De har tolkat Jimi Hendrix, Thelonious Monk och Bill Evans och gjort en rad tematiska plattor, som ”Pieces of Africa” från 1992, deras största försäljningsframgång hittills.
Möjligen skulle denna stilbredd i repertoaren kunna förväxlas med brist på identitet. Men Kronoskvartten är inte alls en utbytbar stråkkvartett vilken som helst. Tvärtom. De har genom åren mejslat fram ett unikt och tight sound som tveklöst är deras eget. Men kanske viktigare ändå är att de har en attityd som faktiskt hörs. Det är liksom alltid Kronoskvartetten som spelar, oavsett kompositören heter X, Y eller Z. Samtidigt är de fantastiska på att underordna sig musiken, och växlar utan några som helst åthävor mellan för- och bakgrund, iklär sig rollen som solister eller kompande musiker, allt beroende på vad musiken och eventuellt gästande musiker kräver. Primadonnor? Alls icke! Värdiga vinnare av Polarpriset? Tveklöst ja.
Det var 1973 som blomsterhandelsbiträdet och violinisten David Harrington bildade Kronoskvartetten. Bortsett från ett par cellistbyten har kvartetten i princip varit intakt sedan dess och har från dag ett präglats av ett oavbrutet sökande som binder samman öst med väst, norr och syd.
I en intervju jag gjort med David Harrington sa han:
– Mångfald i livet ger oss styrka. Det är som i växtvärlden. Om det bara odlades två sorters vete så kunde en insekt komma och förstöra hela skörden … Samma sak gäller musiken.
Och i sitt arbete med att vidga repertoaren lämnar Kronoskvartetten inget åt slumpen. De är hela tiden öppna för nya infallsvinklar, går förr eller senare igenom alla partitur som kompositörer, från hela världen, skickar till dem.
– Det krävs ett oavbrutet sökande och under åren har vi förmodligen mött ett tusental kompositörer. Men man vet aldrig när man kan hitta något nytt eller intressant. Min mormor samlade liljor från hela världen och arrangerade dem till vackra rabatter. Jag har just insett att jag gör samma sak. Det är bara det att jag gör det med musik.
Detta att ständigt gå vidare i stället för att nöta fram förfinade tolkningar av ett dussin stycken, är inget som oroar David Harrington.
– Jag har alltid varit något av en upptäcktsresande, åtminstone när det gäller mina känslor för musik. Min lust att lära känna nästa stycke och nästa … att vare den förste på plats, jag gillar den känslan. Jag är kanske till och med beroende av den. Och jag tror inte att man någonsin kan spela ett stycke perfekt. Man kan alltid göra något bättre, mer intressant, mer spännande. Och det finns en miljon sätt att spela en ton på.
Genom alla år har Kronoskvartetten valt, om mjöligt, att arbeta intimt med sina kompositörer. Det kan handla om att nästan gå in i en moské tillsammans med Franghiz Ala-Zadeh, förmodligen den första muslimska kvinna som skrivit en stråkkvartett. Eller stilla lyssna till Brent Michael Davis, som är mohikan, beskriva sin musik i bilder från vädret och geografins värld. Eller att släppa gummibollar på fiolsträngarna tillsammans med den ryska tonsättaren Sofia Gubajdulina och på så sätt hitta det bästa sättet att skapa balalajkaliknande ljud.
– Min erfarenhet säger att musiken ska överföras muntligt så långt det är möjligt. För hur ska man skriva in all ”extra” information i en notbild? Jag tror att det mesta vi spelat skulle ha låtit väldigt annorlunda om vi inte hade träffat kompositörerna.
Kronoskvartetten var också tidigt ute med att, liksom ett rockband, använda egna ljus- och ljudanläggningar.
– Dels för att vissa kompositioner inkluderat elektronik och/eller rört sig i gränslandet till teater, dels för att lokalerna ibland krävt det, både klangligt och visuellt. Musik är ljud, men man får inte glömma bort att publiken också kommer för att se musiken spelas.
Johan Scherwin
(Nationalencyklopedins årsbok 2011)