Musik fylld av tvära kast och ständiga överraskningar. I dagarna är de aktuella med sin tredje platta, The third song of the peacook. Som alltid är Paavo ett klingande exempel på att jazz rymmer mer än någonsin.
– Vi ville utmana oss själva och göra något nytt. Därför gjorde vi en trioplatta med bara oss två och Fredrik Ljungkvist, säger Cecilia Persson och Sofia Jernberg över en kopp kaffe i Radiohusets café intill Gärdet i Stockholm.
Publiken har blivit van vid att Paavo ena sekunden låter som rak jazz, i nästa som detaljnoterad konstmusik, däremellan som Frank Zappa, Nino Rota, tysk mellankrigskabaré – eller varför inte allt på en och samma gång!
– Allt det där finns kvar, säger de två. Det är fortfarande komplex musik med tvära kast, men vi har plockat bort delar av det som annars är Paavo. Och det är ju klart, det finns mer space, mer plats för de små detaljerna om man är tre i stället för nio personer.
Från början hade pianisten Cecilia Persson och sångerskan Sofia Jernberg tänkt sig en duoskiva. Men en konsert med saxofonisten Fredrik Ljungkvist under Hagenfesten i Dala-Floda häromåret fick dem på nya tankar.
– Han är en fantastiskt flexibel musiker och kan i princip spela vad som helst och lika bra på saxofon som på klarinett. Man kan säga att hans roll på plattan är att fritt kommentera det som händer, skava mot eller addera till det vi gör. Och så får han alla att spela bättre! säger Sofia Jernberg.
Paavo har bråda dagar när vi träffas. Den fysiska produkten är rykande färsk, och releasekonserten på Jazzclub Fasching i Stockholm ligger bara några dagar bort medan den riktiga releaseturnén får vänta till hösten 2013. Cecilia Persson har just fått sitt första barn och vill självklart inte ge sig ut landsvägarna. Sedan, våren 2014, väntar ännu ett nytt steg på Paavos egen väg.
– Då firar vi tio år som grupp och ska göra ett projekt med Norrbotten Big Band. Så det är snart dags att fundera på hur vi ska arrangera musiken. Om varje musiker ska få en egen stämma eller …
Kanske blir det olika lösningar. Musiken till Paavo skriver och arrangerar Cecilia Persson och Sofia Jernberg var och en för sig. Visst, de bollar idéer med varandra och på något magiskt sätt passar deras låtar in i den ”Paavo-estetik” de gemensamt skapat.
– Men Cecilia är mer tonal och har en starkare hemvist i jazzen än vad jag har, medan jag är mer atonal och mer rotad i konstmusiken, förklarar Sofia Jernberg skillnaden mellan de två.
Ett tydligt gemensamt tecken är lusten till intrikata arrangemang, en häpnadsväckande mångfald som ramas in av en välorganiserad struktur – men med stor plats för improvisation.
– Arrangemangen är en fokusgrej. Man skärper sig när man har en detaljerad notbild, säger Sofia Jernberg. Man får helt enkelt använda olika delar av hjärnan och paradoxalt nog gynnar det improvisationen.
Och jo, det krävs många timmars repetitioner för att sätta notbilderna.
– I början var alla på helspänn och vi fick kämpa bara för att ta oss igenom en konsert. I dag sitter de äldre låtarna in i minsta detalj och alla kan spela dem lika ledigt som om det var en enkel blues, säger Sofia.
På kuppen har skarven mellan det arrangerade och det improviserade blivit allt mer sömlös. Det är uppenbart när man ser på den dvd inspelad sommaren 2011 som följer med The third song of the peacook. Här gör det fullskaliga Paavo ett knippe låtar där det är näst intill omöjligt att säga var skarvarna går.
– Jag skulle säga att det står fifty-fifty mellan improviserat och noterat. Men vi vill ju inte att det ska vara värsta glappet. Hör man inte skillnaden är det bara bra. Målet är det ska vara helt sömlöst, säger Sofia Jernberg.
Vi hamnar i en kort diskussion om begreppet jazz, här än mer förkortad till frågan om Paavo är jazz.
– Det är inte viktigt med etiketten egentligen, säger Cecilia Persson. Men jag tycker att vi kan kalla vår musik för jazz. Vi har ju framåtrörelsen, den personliga friheten och inte minst improvisationen gemensamt. Och det viktigaste i jazzen är just improvisationen. Tycker vi.
Johan Scherwin
(Jazznytt 2013)