Para den kontroversielle rockmusikern och kompositören Frank Zappa med tyska Ensemble Modern och avkomman blir – en gul haj.
I den reella sinnevärlden tar denna oväntade avkomma form av en hårt åtgången surfingbräda, musikaliskt i en balansakt på den fiktiva gränsen mellan ren och skär underhållning och det kvalificerat seriösa, en musik som ogenerat ställer den slumpmässiga tolvtonsmusikens systematik sida vid sida med en skruvad rockparodi. Till exempel.
Frankfurtstationerade Ensemble Modern blev Frank Zappas sista lilla rock & roll-combo. Nåja, rock and roll och combo och combo, Ensemble Modern är en av Europas främsta ensembler för 1900-talsmusik och har samarbetat med och/eller spelat in musik av kompositörer som György Ligeti, John Cage, Charles Ives, Arnold Schönberg och Steve Reich … De är ett synnerligen seriöst arbetande och självbestämmande musikerkooperativ med tjugo fasta medlemmar, sprunget ur Das Junge Deutsche Philharmonie 1980. I ensemblens omedelbara närheten finns en stor ”familj” (”vi vill vara flexibla och kunna ändra på sättningen när så behövs”), som även den besitter en ändlös iver och arbetslust, något ensemblens managern Andreas Mölich-Zebhauser härleder till ”självstyret”.
– Vi gör bara det vi själva i demokratisk ordning har beslutat om.
Kombinerat med Frank Zappas 360-gradersväsen visade Ensemble Modern sig vara en kombination som lovade mer än vad tiden medgav. Det är onekligen en ödets ironi att när den extremt mångsysslande autodidakten Zappa, efter mer än trettio års alltmer uppgivet sökande, äntligen hittar en samling musiker som inte bara kan ge korrekt liv åt hans komplexa partitur, utan också med outsläcklig iver vill det, då är det snart dags att ge sig av på ”den oåterkalleligt sista turnén”, för att citera änkan Gail.
Ensemble Modern lever dock vidare, och i slutet av februari gästade den Stockholm med ett program som till hälften bestod av Frank Zappa-kompositioner. Resten utgjordes av musik av Conlon Nancarrow och Frank Zappas enda ”idol”, Edgar Varese, den franskamerikanske kompositören som definierade musik som organiserade ljud. Denna tanke gjorde Frank Zappa till sin egen under devisen: ”Vad som helst, när som helst, hur som helst, utan någon som helst orsak”.
Två nästan utsålda Globenannex – en i sammanhanget ”lämpligt” bisarr lokal – visade att allt Frank Zappa skrev inte nödvändigtvis måste följa honom till andra sidan Hades utan klarar ett liv på den moderna standardrepertoaren av egen kraft.
Själva vill inte medlemmarna i Ensemble Modern längre uppföra hela den löst sammanfogade sviten ”The Yellow Shark”.
– Det har vi redan gjort med Frank och vi vill inte upprepa oss. För oss är det viktigare att pröva nya former för att presentera Franks musik, säger Peter Rundel, violinist men under Yellow Shark-projektet ensemblens dirigent.
”The Yellow Shark” skräddarsydde Frank Zappa för och i nära samarbete med Ensemble Modern under en flerårig tillblivelseprocess som nådde sin förlösning på den årliga Frankfurt Feste 1992. Då gav man sex konserter som också spelades in och sedan givits ut på CD.
Embryot till samarbete hade dock tagit form hos festivalledningen några år tidigare. Den ursprungliga tanken var att Ensemble Modern skulle framföra en Zappakomposition under en kombinerad Frank Zappa- och György Ligeti-festival.
En skeptisk Frank Zappa kontaktades. I takt till Ensemble Moderns tappning av Kurt Weill tinade han dock, och klart upplivad bjöd han över musikerna till Los Angeles.
– Fast först utfärdade han ett varningens ord, säger Andreas Mölich-Zebhauser. Han visste att han var obotligt sjuk i cancer, men inte om han hade tre månader eller tre år kvar att leva: ”Tänk på att ni lägger ned en massa tid, kraft och pengar på att komma hit – och så kanske det inte leder nånstans!”
– Men vi tog chansen.
En tre veckor lång ”try out-session” fick Frank Zappa att väsentligt höja ribban: ett stycke förvandlades till ”En kväll med Ensemble Modern och Frank Zappa”.
– Hans tidigare erfarenheter med symfonimusiker var ju inte bra. Och så helt plötsligt … fungerade det. Jag tror att han fick den bestämda känslan av att samarbetet med oss kunde leda till något verkligt nytt – även för honom, säger Andreas Mölich-Zebhauser.
Den långa prövotiden i Los Angeles beskriver Andreas Mölich-Zebhauser som ett extremt tidskonsumerande arbetssätt – men värt varenda minut.
– Kanske ligger den moderna konstmusikens framtid här: i färre och betydligt mer intimt genomförda projekt. Frank såg våra möjligheter och våra begränsningar, och utifrån dem kunde han arrangera om några av sina äldre kompositioner men också skriva nya, direkt för ensemblen.
En del destillerades fram ur ymniga improvisationer, bland annat ”Get Whitey”, i sin slutgiltiga form ett kromatiskt stycke, men från början en improvisation utifrån temat ”spela bara på de vita tangenterna” – därav titeln.
Frank Zappa samplade också, spelade in, hela ensemblen för att öka sitt redan då enorma förråd av inspelade ljud.
– Han var otroligt noggrann när han gjorde det, säger slagverkaren Rainer Römer. Varje musiker fick spela sig igenom hela registret, ton för ton. Han använde olika mikrofoner, olika rum, olika inställningar, allt för att få så stor variation och så god kvalitet som möjligt.
Trots Frank Zappas rykte som aldrig tillfredsställd perfektionist fann Ensemble Modern det lätt att arbeta med honom.
– Det handlade om förtroende och ärlighet, säger Rainer Römer. Gjorde man bara vad man förmådde, kunde man spela fel hur ofta som helst. Men försökte man bluffa eller fuska blev han oerhört arg.
– Han var väldigt avspänd när det gällde att ta beslut om vad som fungerade och vad som inte fungerade, säger Andreas Mölich-Zebhauser. Det var bara:” Let´s skip it!” och gå vidare. Ofta var det vi som insisterade på att försöka några gånger till innan vi gav upp.
Och här om någonstans uppstod eine kleine friktion mellan Frank Zappa och Ensemble Modern.
– En stor del av arbetet med nutida musik är ju att man måste lära sig alfabetet först, säger Rainer Römer. Systematiskt gå igenom detalj för detalj i ett stycke. Om och om igen. För Frank var det oerhört främmande och det tog tid att övertyga honom om att det var en metod som fungerade.
– Han var ju van att instruera rockmusiker, fyller Andreas Mölich-Zebhauser i. De satte svänget först och arbetade med detaljerna sen. Vi gör precis tvärtom: först precision i detaljerna, sen svänget, och jag tror det skrämde honom.
Vad utmärkte då kompositören Frank Zappa?
– Först och främst att han inte brydde sig om några gränser, att absolut ingenting var tabu. Han fann uppdelningen mellan den seriösa och underhållande musiken direkt löjeväckande, speciellt i en tid så absurd som vår, säger Peter Rundel.
– Det verkligt intressanta med ”The Yellow Shark” är att den innehåller så många stilar, fortsätter Andreas Mölich-Zebhauser: gamla poplåtar, arrangerade synclavierstycken, avantgarde, stråkkvintetter, blåsarkvintetter, pianosolon – men att allt smälter samman så att det inte går att peka på vad som är vad. Allt bär hans signum.
– Släktskapet med språket, lägger Rainer Römer till. Många av hans melodier och rytmer bygger på det talade språket och flödade fritt över de formella taktgränserna: man-ta-lar-ju-in-te-på-det-här-sätt-et. Men också hans enorma uppfinningsrikedom. I synclavieren kunde han kombinera vad som helst till en komposition. Han kunde ta en basrytm från en inspelad konsert och en melodi från en annan. Byta ut och förändra ljuden vartefter, lägga till och dra ifrån, mixtra och ändra, och på så sätt skapa otroligt intrikata och komplexa strukturer.
Som exempel nämner Rainer Römer och Peter Rundel stycket ”Amnerika”.
– Melodin är tydlig och det finns klara harmoniska förlopp, men rytmen … inte ens Frank kunde tala om vilken taktart ”Amnerika” gick i. Något med 11/8, trodde han. När man hör synclavierversionen på ”Civilization Phaze III” svänger den så självklart och verkar så oerhört logisk. Men sen när man ska bena ut begreppen eller försöka spela den … En vetenskapsman kommer kanske att klara det en dag.
Tillsammans planerade Frank Zappa och Ensemble Modern flera samarbeten efter ”The Yellow Shark” och hann också slutföra ett. Sommaren 1993 spelade de in ett knippe Edgar Varese-kompositioner, däribland ”Deserts”, som ensemblen också uppförde på Stockholmskonserterna.
Såväl ”The Yellow Shark” som Varese-inspelningarna ser Rainer Römer och Peter Rundel som exempel på hur nutida konstmusik borde spelas in.
– Frank tog sig friheten att möblera om i orkestern – så att stereokänslan blev tydligare, säger Peter Rundel. Han mixade och lyfte fram enskilda instrument när han tyckte att just den detaljen kunde stärka helheten – och göra musiken bättre.
– Att mixa är vardagsmat i popvärlden. Men inom den klassiska musiken är det snudd på förbjudet, säger Rainer Römer. Denna efterhängsna idé om att man ska återskapa kosertlokalens akustik rakt upp och ned i vardagsrummet – jag kan bara inte begripa den! En inspelning är inte längre en konsert, den är något annat. Det måste man ta fasta på.
Något Ensemble Modern också tog till sig av Frank Zappas ”estetik” är att en konsert inte bara är musik.
– Det är allt det andra också: ljudet, ljuset, hur musikerna sitter och är klädda, hur man tilltalar publiken … Han behärskade varenda liten detalj i hur man bäst når fram. Ordet han alltid använde var show.
En fortsatt framtid i sällskap med Frank Zappa är inte helt utesluten för Ensemble Modern. Hemma hos Gail Zappa finns en lång rad spelade och ospelade partitur som arbetsnarkomanen Zappa lämnat efter sig. Inget är överenskommet men kontakterna goda, och Peter Rundel är intresserad av att någon gång ta tag i de stycken Frank Zappa spelade in med London Symphony Orchestra i mitten av 80-talet. Rainer Römer är inte lika säker.
– Vi är ”auktoriserade” på att göra ”The Yellow Shark”. Vi har repeterat styckena med honom och vi har hans fraseringsklotter i noterna. Skulle vi göra något på egen hand skulle han inte kunna ”colour it up”. That makes a difference.
Även utan Frank Zappa lär Ensemble Modern ha arbete så det räcker. Gruppen ger bortåt hundra konserter om året, fördelade på ett 30-tal projekt av varierande längd och snitt. De har egna konsertserier i hemstaden Frankfurt, i Wien och i Amsterdam. De ger regelbundet konserter i London och Paris och turnerar med jämna mellanrum i USA.
– Det är i mesta laget, säger Andreas Mölich-Zebhauser. Det gäller att se upp – innan trycket blir för stort.
– Men vi är lyckligt lottade, fyller Rainer Römer i. Vi bestämmer själva och arbetar med en lång rad intressanta kompositörer.
På programmet under resten av 1996 står bland annat en multimedieföreställning med Steve Reich, en Spanienturné med musik av György Ligeti, ett samarbete med jazzmusikerna John Scofield och Peter Erskine …
– Visst, det kan vara tröttande att arbeta och turnera så mycket, säger Rainer Römer. Men när man väl står på scen och ska spela musik man verkligen gillar, då försvinner all trötthet.
Johan Scherwin
(Musik 1996)