Det brukar skämtas om Mick Taylor att han är den ende som lämnat Rolling Stones och lyckats överleva. Samtidigt brukar det lite elakt påpekas att det var hans karriär som dog i stället.
Och det är väl tveksamt om The Mick Taylor Group kommer att ge homon några nya, stora rubriker. Konstellation är sant anakronistiskt med två elgitarrer, elpiano, bas och trummor. Repertoaren består till största delen av löst hållna blues- och rocknummer, knappast en diet för det strama 80-talet.
Som sångare är Mick Taylor inte dålig men inte heller bra. Hans röst är ljus och mjuk, det där aggressiva som är oumbärligt i rocken får han tvinga fram.
Desto kraftfullare är han som gitarrist. Få kan vända och vrida så listigt på en fras, ingen kan klippa till ett durackord så jävla stenhårt som denne man.
Men han lämnade Stones en gång i tiden för att sträcka ut bortom treackordarnas vana handgrepp, och något av denna strävan märktes också denna kväll. Musiken hamnade dock i ett märkligt mellanläge när han gav sig på det jazz- och latininspirerade: den blev för intrikat och välspelad för att vara rock, samtidigt för begränsad och klipphård för att ta sig in i en annan division.
Som avslutning rev Mick Taylor av kvällen enda Jagger-Richardslåt, ”Jumpin´ Jack Flash”. Jag tror den mestadels manliga publiken hade velat höra fler Stones-klassiker.
Johan Scherwin
(DN 1989)