Ravi Shankar – myt och legend, men också en gudabenådad musiker med snart 70 år på världsscenerna bakom sig. Den tolfte maj kommer han, som den förste asiatiske musikern, till Stockholm för att tillsammans med Ray Charles ta emot det sjätte Polarpriset.
Namnet Ravi Shankar hör till världens mest spridda. Men det är fortfarande i breda lager intimt förknippat med det sena 60-talet, The Beatles och hippieepokens stora kulthändelser, festivalerna i Monterey och Woodstock. En och annan minns också världens första välgörenhetskonsert av megaformat, The Concert for Bangla Desh, som Ravi Shankar iscensatte på Madison Square Garden tillsammans med ex-Beatlen George Harrison.
Och just vänskapen med George Harrison förvandlade över en natt Ravi Shankar till superstjärna med rockstatus och mångmiljonpublik. Samtidigt skymdes han egenart effektivt av ett förvirrat töcken av rökelse, drogromantik och allmänt flum. Kommentaren han fäller till den ivrigt applåderande publiken strax innan han ska inleda sin del av Bangla Desh-konserten är bara alltför talande.
– Tack så mycket! Om ni uppskattar att vi stämmer våra instrument så mycket, hoppas jag att ni ska gilla musiken ännu mer?
Briljant exekutör
Men vem är då denne 78-åring som fortfarande turnerar världen runt? Och vad är det för musik han egentligen spelar?
I motiveringen till Polarpriset står att läsa att ”han är en briljant exekutör och utforskare av sitt lands konstmusik och samtidigt en ledande representant och ambassadör för Orientens musikaliska traditioner i västvärlden.”
Konstmusiker alltså, ett renlärigt exempel på den traditionella nordindiska konstmusiken, instrumentet han behärskar till fulländning heter sitar, en långhalsluta med fem melodisträngar, ett par tre bordunsträngar samt ett dussin resonanssträngar. Ska man göra en grov översättning av hans roll är han kanske något av en indisk motsvarighet till exempelvis violinisten Isaac Stern eller varför inte Andres Segovia.
Samtidigt är Ravi Shankar en av Indiens mest experimentella och produktiva kompositörer. Som få har han fört samman otaliga musikstilar. Han har skrivit konserter för sitar och symfoniorkester, duor för fiol eller flöjt och sitar, han har samarbetat med japanska konstmusiker och amerikanska jazzmusiker, han har skrivit mängder av film-, radio- och balettmusik, han har experimenterat med folkmusik, med elektronik och amerikanska minimalister som Philip Glass. Med mera.
Två parallella banor som ryms i en och samma man, instrumentalisten och kompositören. Därtill har
George Harrison kallat honom för The Godfather of World Music, att han är den man som mer än någon annan kommit att symbolisera mötet mellan öst och väst.
Det verkar finnas många inkarnationer av Ravi Shankar.
– Haha, det ser bara så ut. I grund och botten är de en och densamme, kluckar han förnöjt i telefon från sitt amerikanska hem. Och det där med Godfather … haha …
– I grund och botten har jag alltid försökt hålla musiken indisk. Antingen traditonell, samtida eller något folkmusikaliskt. Faktum är att jag varit väldigt noga med att inte blanda. Det är något många gör idag och det är okej. Men själv föredrar jag att hålla musiken ren. Vår egen musiktradition är så varierad att det inte finns någon anledning att låna musik utifrån. Däremot har jag känt att jag vill ha andra sounds, andra strukturer, andra tonomfång, och jag har använt västerländska instrument för att åstadkomma de här effekterna. Bara det att instrumenten spelas av ickeindiska musiker ger en helt annan färg. So that is what I have worked on mostly.
Nyutkommen självbiografi
Lagom till att Ravi Shankar får Polarpriset ger det engelska förlaget Genesis Publications ut hans självbiografi, underfundigt betitlad Raga Mala.
Raga Mala är en snudd på obeskrivligt vacker pjäs. Till det yttre en brun låda med Ravi Shankars porträtt. Fäller man upp locket möts man av en orientalisk väldoft, två cd-skivor, i ett djupt fack själva boken och – ett paket rökelse. Allt är klätt i lila, gyllenorange, rödrosa eller blå Bangalore-linne, allt efter tycke och smak. Boken är tryckt på syrafritt papper med guldsnitt, upplagan begränsad till 2000 exemplar, alla signerade av Ravi Shankar.
Sakta men säkert under läsningen av denna exklusiva och enastående bok växer bilden av en av 1900-talets mest framstående musiker fram, därtill med ett liv lika spännande och omvälvande som en resa till solen.
Ravi Shankar föddes i Benares som Robindra Shankar 7 april 1920, som det yngsta barnet av fem (överlevande) i en brahminfamilj. Fadern var bland annat advokat men i praktiken helt frånvarande under Ravis uppväxt.
– Under mina första tio år kanske jag såg honom sammanlagt en månad, skriver Ravi Shankar i Raga Mala.
När Ravi var tio bildade hans äldre bror Uday en dans- och musikgrupp. Han lyckades inte bara övertala flera av sina bröder utan också modern Hemangini och därmed sladdbarnet Ravi att följa med till Paris. Där upprättade ”Uday Shan-kar et sa troupe” sin bas och behöll den med diverse avbrott i åtta år, fram till 1938. Ravi, iklädd basker, gick i fransk skola sammanlagt två år men kunde ändå följa dansgruppens turnéer över stora delar av Europa och USA.
Under dessa år träffade han kulturpersonligheter och musiker som Gertrude Stein, Henry Miller, Cole Porter, Louis Armstrong, Duke Ellington, Count Basie, Igor Stravinsky och Andres Segovia. I Hollywood ville skådespelerskan Marie Dressler adoptera den unge Ravi, något hans bröder till Ravis stora förtvivlan inte går med på (”Jag kunde ha stannat i Hollywood, levt tillsammans med filmstjärnorna … Vilket liv! Jag kanske hade blivit den första indiske filmstjärnan.”)
1935 sällade sig en av Indiens främsta musiker, sarodmästaren Ustad Allauddin Khan, till dansgruppen. Han vädrade stor talang och försökte förmå Ravi Shankar att återvända till Indien för att studera musik på allvar och inte slösa bort sitt liv på de (amorösa) dandyfasoner han lagt sig till med …
Raga och Tala
Men först tre år senare, 1938, vid arton års ålder, är Ravi Shankar mogen att till fullo kliva in i den indiska musikens innersta väsen och lära enligt traditionen, som elev till en guru.
Vad krävs då för att bli en fullärd indisk konstmusiker, en sitarspelare av världsklass?
– Låt mig fråga dig: Hur blir man en fantastisk klassisk violinist? Eller en klassisk gitarrist? Det är samma sak. Det tar många år. Dessutom har vi svårigheten med att vår musik inte är nedskriven. Den är inte fixerad som i väst. Det gör att det tar längre tid att absorbera musiken fullständigt och att lära sig improvisera enligt de gränser en raga och en tala sätter upp. It takes much longer.
Hur länge?
– Det beror på hur mycket talang du har, om du är bra, mellan eller … hahaha … Tio till femton år för att lära sig, kanske fem år till för att blomma ut som en mogen musiker. Det handlar inte bara om fingerfärdighet, det är musiken i sig som är svår att lära sig.
Vilken är den viktigaste aspekten av den indiska musiken?
– Vid sidan om underhållningen, spänningen och lekfullheten har vi lyckats behålla en djup spirituell kvalitet och det är en mycket viktig del av vår musik. Det är inget man kan lära sig genom övning, det har man inom sig. Det optimala målet för vår musik är att överföra denna spirituella känsla, från musikern till lyssnaren genom musiken.
Två begrepp är centrala i den indiska konstmusiken, raga and tala. Hur förklarar man dem kortfattat?
– Det är inte lätt, men jag ska göra så gott jag kan. Ragor påminner om de modala tonarterna, med den skillnaden att ragor är mer förfinade eftersom de har sina egna skalor. I princip har vi 72 heloktavsskalor och de ligger till grund för tusentals ragor. En raga kan ha fem, sex eller sju toner, vara olika i uppåt- och nedåtgående rörelse. En del är enkla, medan andra är mycket komplicerade. Oavsett vilket har de sin egen form och karaktär. Dessutom har varje raga ett musikaliskt motiv. Det är som ett ansikte med vilket man kan särskilja en raga från en annan. Förutom de tolv halvtonerna har vi 22 mikrotoner. De används inte direkt utan är mer till för utsmyckningar. Allt detta sammantaget gör nästan en raga till en melodiform, säger Ravi Shankar och fortsätter:
– Man kan spela en raga långsamt, utan tempo eller rytm, som i den inledande delen Alap. It is then the maximun feeling of spiritual awareness comes. När trummorna, tablas, gör entré blir musiken mer eller mindre romantisk, lyrisk och lekfull.
En ragas avlutande del (eller delar) kallas Gat. Det är en komposition och framförs alltid i en speciell rytmisk cykel kallad tala.
– En tala kan vara allt från tre till etthundraåtta takter lång och alla har sin speciella uppdelning. En tala på tio takter kan till exempel vara uppdelad som ”två, tre, två, tre” eller ”tre, tre, fyra” och så vidare.
Det melodiska och det rytmiska är alltså den indiska konstmusikens fundament. Här finns inte harmoni, kontrapunkt eller dynamik i västerländsk mening.
Ett annat drag som skiljer den indiska konstmusiken från den västerländska är avsaknaden av modulation.
– Vi behåller vanligen tonikan, grundtonen, som vi kallar do. Det är därför vi använder det fyr- eller femsträngade droneinstrumentet tampura när vi spelar. Det förser hela tiden både musiker och publik med grundtonen. För om man byter den blir det ju en annan raga.
Två olika system
Ragor förknippas också med speciella tider på dygnet och olika årstider.
– Den indiska konstmusiken är uppdelad i två olika system, den nordindiska hindustani och den sydindiska karnatic. Jag tillhör hindustani som har behållit de strikta regler som säger när man får och när man inte får spela en raga. I söder övergav musikerna det här regelverket för ungefär hundra år sedan. Kanske var de intelligenta nog att inse att de flesta konserter äger rum på kvällarna. Själv försöker jag hålla mig till reglerna, även om jag ibland ruckar lite på dem.
Det finns egenskaper som skiljer en morgonraga från en kvällsraga och som går att förklara vetenskapligt, menar Ravi Shankar.
– Men för att säga dig sanningen: Vi har blivit indoktrinerade att tro att det är på ett speciellt sätt. Förr i tiden såg man vilken tid på dygnet eller året det var, oavsett om man var inomhus eller utomhus. Då kunde man vara regelstyrd. Idag när man spelar i en konsertsal kan det vara vilken tid som helst. Det är ju samma ljus.
Ravi Shankar är tacksam för de tidiga åren i väst. Då blev han bekant med och öppen för den västerländska kulturen. Men kanske viktigare – han lärde sig värdera den indiska kulturen högre.
– Jag började älska mitt eget land och uppskatta vår historia och traditioner mycket mer när jag väl varit ifrån dem. Och så insåg jag att den indiska kulturen med sina tusenåriga anor är högst levande, det är inte som i Egypten eller i Grekland där bara spåren finns kvar.
Till Bombay
I Raga Mala står att läsa att Ravi Shankar ägnade sju år åt studier för sin guru Ustad Allauddin Khan. 1946 känner han sig mogen att stå på egna ben. Med på färden från Maihar är hans första hustru Annapurna, guruns dotter, och sonen Shubho. Målet för den unga familjen är Bombay.
Sedermera blir Ravi Shankar huvudansvarig för musiken på All India Radio och han startar Vadya Vrinda, en nationell kammarorkester med inslag av såväl indiska som västerländska instrument. Han experimenterar med olika besättningar och stilblandningar och han skriver filmmusik, bland annat till Arne Suckdorffs The Flute and the arrow och ett flertal filmer av den indiske mästerregissören Satyajit Ray. Han turnerar kors och tvärs över den indiska kontinenten och leder ett par indiska kulturdelegationer till Japan och Sovjet.
I början av 50-talet träffar han den amerikanske violinisten Yehudi Menuhin och en livslång vänskap och musikaliskt utbyte tar sin början.
1956 ger Ravi Shankar sin första egna konsert i väst. Han lär känna jazzmusiker som John Coltrane och Dizzy Gillespie och han träffar filmstjärnor som Geny Kelly, Marlon Brando och Richard Burton.
Tio år senare har han en begränsad men genuint intresserad publik både i Europa och i USA.
Ett livsavgörande möte
1966 är han bjuden på middag i London. Med i sällskapet är också George Harrison. Han har just använt en sitar för att krydda Beatles-låten Norwegian Wood. Vill Ravi Shankar visa honom hur man spelar sitar på riktigt?
Nu trettio år senare säger han:
– Jag hade hört talas om Beatles men förstod inte alls hur kända de var. Det blev ett otroligt ”hullaballoo” och med ens var jag superstjärna. Ingen begriper riktigt vad jag gick igenom de där åren. Vår musik kopplades ihop med droger. Hemma i Indien anklagades jag för att sälja mig till djävulen och för att ha blivit en hippie. Samtidigt försökte jag uppfostra publiken i USA, Europa, Australien och Sydamerika. Överallt tog man det för givet att det var okej att komma till mina konserter som till vilken rockkonsert som helst. Folk var fulla och påtända, skrek och visslade. Det tog mig sju åtta år att bara lugna ned dem och få dem att inse det rätta perspektivet. Men jag var stark.
Trots det gigantiska yttre trycket utvecklades relationen med George Harrison till en genuin vänskap som består än idag.
– Vi har gått igenom olika perioder och vi har varit ifrån varandra i åratal. Men nu har vår vänskap verkligen mognat och det finns så mycket kärlek mellan oss. Jag älskar honom som en son, en vän, en lärjunge, och jag känner samma vibrationer från honom. De senaste åren har vi spenderat mer tid tillsammans än tidigare. Mer vill jag inte säga. Det här är något mellan oss och vi är bägge väldigt privata som människor.
Vänskapen mellan George Harrison och Ravi Shankar har också resulterat i ett antal skivor genom åren.
Rätt mantra
Förra året kom Indian Chants.
– Det var bland det svåraste jag företagit mig, säger Ravi Shankar. Jag ville göra en platta som bara skulle bestå av de här gamla bönerna och sanskrit-mantrorna. Men det är många som har gjort det före mig och jag ville inte bara upprepa vad de hade gjort. Det skulle vara annorlunda utan att bli för västerländskt eller för popigt. Ett annat problem var att välja rätt mantror och böner, de som jag trodde skulle vara mest effektiva. Men jag är rätt nöjd med Indian Chants. Cd:n har fått den effekten jag eftersträvade. Folk spelar den och börjar meditera.
Till Ravi Shankars 75-årsdag sammanställde George Harrison boxen Ravi – In Celebration, som i sin uppdelning under rubrikerna Classical Sitar, Orchestral and Ensembles, East – West Collaboration, Vocal and Experimental sammanfattar alla aspekter av hans vittförgrenade musikaliska karriär.
Ger den en bra bild av dig?
– Jo, men vi skulle kunna göra fem såna samlingar till. Jag är aldrig helt nöjd med något jag gör. Jag kunde ha gjort si eller så …
Vid 78 års ålder lever Ravi Shankar tillsammans med sin fru Sukanya sedan tio år och tonårsdottern Anoushka, som medverkade på Indian Chants och som han dagligen tragglar sitar med. Åtta månader om året bor familjen i Encinitas, Californien. Resten av tiden är basen Dehli. Han säger att han har slagit ner på takten.
– Förr var mitt liv som en orkan, nu turnerar jag mindre även om jag reser mer än vad jag borde. Men jag kan inte sitta still för länge efter snart sjuttio år på vägarna. Jag har planer på ny musik för sitar och symfoniorkester, för en balett och så vidare. Och se på min käre vän Lord Yehudi Menuhin! Han är fyra år äldre än vad jag är och han reser mycket mer …
Johan Scherwin
(Musik 1998)