Michel Petrucciani är fransman, ett par över tjugo och kanske en meter lång. Vid pianot når han full längd med hjälp av en specialkonstruerad pedal.
Men mognaden i hans spel kommer inifrån honom själv. Där briserar den ena idén efter den andra i ett aldrig upphörande flöde. Varje fras, varje figur fångar han upp och gör till ett skimrande universum. Bollar tonerna exakt så länge den maximala spänningen finns, tar sig sedan direkt an nästa idé.
Det är en musikalisk genialitet som lockar till jämförelse med de allra största: en Mozart, en Coltrane … Kanske är det som att se en musikens Picasso massproducera skisser och teckningar.
Örhänge efter örhänge i den amerikanska jazzskatten skänker Petrucciani nya nyanser: Round midnight, All the things you are, Waltz for Debbie, Nardis lyfter han till ständigt nya berusande nivåer. Han injicerar liv i det redan levande. förnyar där slutet tett sig uppenbart för de flesta, bubblar över av en musikalitet som för evigt kommer att ringa i öronen.
Det är inte ofta, men det händer att man hamnar på en konsert som för alltid stannar kvar i en. Och det här är tveklöst en sådan kväll!
Men Petrucciani spelar inte ensam utan har sällskap av basisten Palle Danielsson och trumslagaren Eliot Zigmund. Bägge sliter kvällen igenom med att följa Petruccianis svängar, lyssnar och lyssnar med stora öron efter nyanser som förändrar allt och svarar med en lyhörd snabbhet som imponerar mycket.
Palle Danielsson spelar bättre och mer nyanserat än någonsin, gör bassolon som tränger in i sångernas innersta väsen, spelar ”texten” till Olle Adolhpsons Trubbel så att alla svartsjukans djävligheter lyser i tonerna.
Den här trions oerhörda samspel och utvecklingsmöjligheter kan inte sluta på annat sätt än att de kommer att räknas till en av de klassiska grupperna när framtiden sagt sitt. Vi som var där vet redan.
Johan Scherwin
(DN 1984)