TEMAARTIKEL UR NATIONALENCYKLOPEDINS ÅRSBOK 2010
Nej, sviterna efter århundradets ekonomiska kris är långt ifrån över. På makronivå handlar det ju om att länder som Grekland och Irland tvingats ned på knä. På mikronivå gäller det att festivalen Sthlm Jazz fått minska på antalet dagar och satsa på ett program som möjligen kan gå med vinst, om än minimal. Till exempel.
Sådana är realiteterna som sipprar in på varje jazzklubb och jazzfestival 2010. Och här i kulturens utmarker finns inte någon världsbank eller internationell valutafond som rycker ut till undsättning, inte heller en kulturpolitik som aktivt och entydigt stakar ut en tydlig riktning för framtiden. Snarare är frågorna om villkoren för jazzen i morgon och övermorgon fler än på mycket länge.
Hösten 2009 initierade Kulturdepartementet två stora utredningar som presenterades våren 2010, den om Rikskonserters vara eller inte vara och den om de s.k. portföljerna, som grovt förenklat handlar om mer till regionerna och mindre till staten.
Att återge den vindlande och bitvis infekterade diskussionen om rätt eller fel i de här frågorna låter sig inte göras på denna plats. Klart är dock att riksdagen fattat beslutet att lägga ned Rikskonserter till nyåret 2011. På arenan placeras i stället det delvis nyinrättade Statens Musikverk med den lika nya avdelningen Plattformen för musik, som i den statliga utredningen skisserats som den nya nationella motorn för det fria musiklivets alla genrer.
Klart är också att i början av december, en knapp månad innan detta det största paradigmskiftet inom statligt engagemang på musikområdet de senaste 50 åren ska äga rum, fanns ingen organisation, ingen personal, ingen chef, inga helgjutna direktiv, knappt heller någon ekonomi att tala om för denna plattform. Nedläggningen av Rikskonserter äter nämligen upp merparten av de statliga musikmiljonerna 2011.
Till de delar av Rikskonserters verksamhet som Musikverket tar över 2011 hör elektronmusikstudion EMS och skivbolaget Caprice Records, som bl.a. givit ut Jazz i Sverige-skivan årligen sedan 1972. Årets artist eller grupp har sedan turnerat i Sverige och fått hjälp med lansering utomlands i Rikskonserters regi. I slutet av november blev det klart att Svenska jazzriksförbundet får medel att förvalta varumärket Jazz i Sverige men också att man kommer att ge det en helt ny inriktning.
I framtiden ska inte Caprice Records ge ut nya skivor utan bara vårda tidigare utgåvor, och Plattformen för musik ska inte ägna sig åt att producera turnéer, vare sig inom eller utom landets gränser. Därmed ser det ut som att gitarristen Samuel Hällkvist blir den sista i raden av utvalda Jazz i Sverige-artister enligt den gamla modellen. Desto roligare då att han är en av de unga jazzmusiker som går egna vägar. Med sin uttalat rytmiska, bitvis country- och hårdrocksinspirerade musik drar han sig inte för att töja begreppet jazz till bristningsgränsen. Samtidigt ställer han frågan: Vem har rätt att avgöra vad som är och vad som inte är jazz?
I den grenen var han inte ensam. Sångerskan Josefine Cronholm är minst lika radikal i sin egenart men gör en helt annan typ av gränsjazz på Songs of the Falling Feather. Här är det extrem, melodiös minimalism som gäller.
Årets stora svenska fixstjärna, saxofonisten Elin Larsson, skivdebuterade i slutet av 2009 med Live and Alive och ligger närmre den konventionella jazzen än Hällkvist och Cronholm. I stället betonade hon på sina många konserter under året ett gruppsound med rötter i rockens samspelta grupper som Bruce Springsteen & The E Street Band.
Veteraner som Lina Nyberg gick vidare genom att vidga uttrycket när hon packade in sin musik i Lina Nyberg the Show. Där hjälpte kläder, ljus och rekvisita publiken till koncentration, till att ta till sig musiken. På hösten fortsatte hon på den inslagna banan och gav tillsammans med den egensinniga pianotrion musicmusicmusic ut sin tolkning av Leonard Bernsteins musikal West Side Story.
Trumpetaren Peter Asplund omfamnade likaså han Bernstein. Men i sällskap av Dalasinfoniettan vred han blicken mer mot gränslandet till den klassiska musiken. Samma sak gjorde Helge Albin i det fyrdelade beställningsverket Thetris för Tolvan Big Band och Malmö Symfoniorkester. Även sångerskan Rigmor Gustafsson tog steg i en likartad riktning. På Calling You slog hon följe med stråkkvartetten radio.string.quartet.vienna. Tillsammans skänkte de nytt ljus åt egna låtar och en rad klassiker som Paul Simons ”Still Crazy After All These Years” och Stevie Wonders ”If It’s Magic” och nådde en delvis ny publik på kuppen.
Just blandningen av jazz och kammarmusik var också något den amerikanska basisten och sångerskan Esperanza Spalding tog ett stadigt grepp om på skivan och den lätt regisserade föreställningen Chamber Music Society. Hon är med sin tveklösa talang och fotomodellsutstrålning den amerikanska jazzens nya stora stjärna och pryder omslag och fyller spalter i dags- och musiktidningar, när hon inte ger konsert i Vita huset! Grünewaldsalen i Stockholms konserthus fyllde hon två kvällar i rad. Underligt nog lämnade detta inga som helst spår i den svenska huvudstadspressen, som i stället nagelfor den i och för sig mycket betydande och banbrytande pianisten Chick Coreas samarbete med Trondheim Jazz Orchestra någon dag senare. Se där ett exempel på de märkliga val som även stora dagstidningar tvingas till i dag.
Chick Corea var tillsammans med den legendariska altsaxofonisten Lee Konitz också en av de internationella lockbetena på den nedtonade jazzfestivalen i Umeå. Utan huvudsponsor tvingades festivalen hålla ställningarna med en tydlig svensk profil men tog sig ändå råd att hetta upp tillställningen med ett par starka internationella kort.
Samma sak gjorde Stockholm Jazz, som i år ägde rum i mitten av juni. Ledningen vågade inte längre lita på att högsommarens turister ska betala kalaset utan vände sig i förstone till de stockholmare som ännu inte lämnat stan. Gitarristen John Scofield och saxofonisten Wayne Shorter var tveklöst de största namnen på denna festival. Medan Scofield gav sig i kast med spirituals och annan religiöst baserad musik spelade den 77-årige Shorter helt fri, improviserad, sökande och stigfinnande musik som var det modernaste som festivalen bjöd på. Kanske rentav det modernaste som har spelats i Sverige under hela året.Stockholm Jazz vände också blicken mot framtidens publik med konserter för barn. I fullt dagsljus. Lina Nyberg gav föreställningen Den olydiga ballongen, och veteranen Georg Riedel i sällskap med dottern Sarah framförde folkkära barnvisor. Han om någon vet att det inte går att slarva när man ska göra musik för barn.
Den årliga Swedish Jazz Celebration angjorde Stockholms konserthus i mitten av april och mönstrade ett varierat stjärnuppbåd hela vägen från populära The Real Group, över rakjazziga Karin Hammar Quartet, hårdsvängande Jacob Karlzon Trio och ungdomligt råa Je Suis!, till Anders Jormins nyskapande Klotter och Mats Gustafssons egensinniga varianter av svenska klassiker av namn som Jan Johansson och Lars Gullin.
När slutsumman för 2010 räknats samman kan man konstatera att svensk jazz musikaliskt mår alldeles utmärkt, även om en och annan tycker att den är lite väl udda, luktar lite ”funny”, för att citera Frank Zappa. För myllan den svenska jazzen ska växa i, utveckla alla sina olika arter ur, är tillståndet däremot inte alls lika bra. Och här luktar det tveklöst funny.
Arvet till 2011 är fantastisk musik men dessvärre också extremt osäkra villkor. Fortsättning följer.
Johan Scherwin