Delaktighet genom trygghet
Susanne Linds melodi

Susanne Lind är den första att få det nyinstiftade Framtidspriset. Denna fiolspelare och sångerska är ständigt på resa med någon av sina många musiklekar för barn. Den ena foten har hon i den svenska folkmusiken, den andra sätter hon ner där hon vill.

– Jag satt helt ovetande i publiken och hörde kulturministern tala om en människa som skulle få ett pris … och så förstod jag plötsligt att ”det är mig hon pratar om!” Jag hann precis bara ta av mig skorna och glasögonen. Naturligtvis är jag oerhört stolt och glad och ser priset som en bekräftelse på att det jag gör är viktigt. Både för mig personligen och för barnkulturen, säger Susanne Lind över lunch några månader efter prisutdelningen på Folk- och världsmusikgalan i Göteborg förra våren.

Om det var en total överraskning för Susanne Lind, var det snarast en självklarhet för hennes omgivning. I det hörn av verkligheten där barnkultur står i centrum är Susanne Lind ett välkänt – och aktat – namn, om än inte någon som skapar stora rubriker. Sedan mitten av 1990-talet har hon rest landet runt med olika musiklekar, alla finstilt anpassade för barn i olika åldrar och sammanhang. Och där, precis som i övrigt, visar Susanne Lind på en erfarenhet och professionalism som tar barnen och deras behov på fullaste allvar. Kanske skulle man helt enkelt kunna ringa in hennes filosofi som att ”trygghet frigör”.

Hennes olika musiklekar följer alla en sorts grundrecept där hon inleder med att just skapa trygghet: att ingjuta att det som händer är ofarligt. Barnen ska sedan förstå att de är delaktiga, att de inte är på plats för att vara en passiv publik.

– Det kan handla om att introducera ett litet problem, som vi måste göra något tillsammans för att lösa. Och så rundar jag av med en liten avslutning i lugn och ro, en stund där barnen får ”ta hand om sina gosedjur”.

Att hon hittat en grundläggande och fungerande formel förklarar hon med att hon hållit på sedan mitten av 1990-talet och kunnat pröva sig fram.

– Dels måste man fråga sig vad barnen går igång på. På dagis älskar de att hoppa, till exempel. Sen måste man vara supertrygg med barnen och utstråla det. Och man får aldrig ha otydliga övergångar mellan olika låtar eller delar. Man måste alltid leda över från det ena till det andra. Och så måste alla sagor få ett lyckligt slut!

Hon tillägger att ju yngre barn, desto tydligare och enklare förhåller hon sig. Men det ska inte tolkas som att hon undviker det som kan betraktas som svårt.

– Udda taktarter till exempel, det tar man in som barn. Planterar man olika sorters musik i barnen när de är små, blir det lättare för dem att ta till sig det som äldre. Det är en liten baktanke jag har …

Och att dessa tankar gång efter annan blir till klingande och medryckande verklighet visade Susanne Lind i juni i fjol. Då gästade hon Sagateatern på Lidingö, som ordnade ett par inte helt typiska utomhusföreställningar: En amfiteaterliknande trappa blir ”salongen” där Susanne Lind håller sin musiklek med ett par hundra förskolebarn i ett par omgångar.

Kull efter kull väller tre- och fyraåringar in med sina fröknar. Innan föreställningen börjar på riktigt låter hon de som vill komma fram och ta ett gosedjur ur en sliten resväska. Till det sitter hon och sjunger så där i förbifarten. Det blir en sång om kompisar. Melodin är enkel, repetitiv och folkmusikaliskt medryckande, typ schottis möter country.

– Hjärtligt välkommen till musikleken! Här har jag mina kompisar fiolen, yembetrumman, ukulelen, gitarren. ”Vilka bär, plockar Per?” Låten Lille Per som plockar bär inleder.

Barnen har haft besök av Susanne tidigare och sjunger med. Och rör omedelbart på sig. För här ska det flaxas med armar, burras upp, sträckas på halsar och fyllas i ord.

– Vilka bär, plockar Per?
– Blåbär, hallon, vinbär!
– Om man är en svan … kan man sträcka på …
– Halsen!
– Om man är en stork kan man stå på …
– Ett ben!

En inte alltför otäck låt om en häxa följer. Susannes röst knarrar när det är dags för magiska ramsor. Så följer musikalisk gissningslek. Susanne spelar några korta toner på sin fiol och barnen dröjer inte med sina förslag.

– Emil! Pippi! Alexander Ryback! Trollmor!

Så handlar det plötsligt om klister som sitter på händer, rygg och armbåge. Det är bara att gnugga bort mot närmsta granne.

– Jag tror verkligen på beröring. Kramas man frigör man krafter. Så är det bara, säger Susanne efteråt.

Det är en tanke Susanne Lind också praktiserar i den minst sju sekunder långa ”Ethnokramen”. Den sprider hon som ledare på det internationella musiklägret Ethno. Det samlar årligen ett hundratal ungdomar mellan 17 och 25 från ett dussin länder.

Här lär ungdomar ut folkmusiklåtar till varandra på ett sätt som påminner om äldre tiders muntliga och notlösa tradering. Låtarna styckas upp i korta delar, övas bit för bit innan de sätts samman i sin helhet igen.

En veckas läger avslutas med tre konserter: en i Rättvik där lägret har sin hemvist sedan fem år, en på Bingsjöstämman och sedan några år tillbaka en stor final på Skansen i Stockholm.

– På Ethno är min roll annorlunda, säger Susanne Lind. När jag leder en musiklek är jag en musiker, en artist. Här står jag inte alls i centrum. Jag är mer en som sopar mattan, ordnar strukturer, lägger scheman, hjälper till att fixa arren.

Det kan vara en kroatisk låt för stränginstrumentet gusle med dessa långa rad av kvartstoner – som inte går att spela på en rad ”vanliga” instrument.

– Då måste vi bestämma om man ska spela ett ciss eller ett D i stället för att försöka hamna mitt emellan. Till exempel. Det kan ju låta rätt konstigt om hundra musiker ska göra på sitt sätt.

Från sin lite undanskymda roll försöker hon ändå plantera ett frö i varje deltagare. – Att ingenting är bättre än musik. Och att skapa något tillsammans, det ger en fantastisk familjekänsla.

Musik som nytta. Men så är också Susanne Lind utbildad musikhandledare.

– Efter gymnasiet tänkte jag först bli läkare. Men jag la aldrig på det där brevet med ansökningen. Jag kände att jag ville slippa skolstressen och bestämde mig för att ta ett sabbatsår. Jag tänkte att musik kunde vara ”gött” och sökte till en folkhögskola.

På det följde en musikhandledarutbildning.

– Och då lärde jag mig att alla har rätt till musik. Men också att man kan ”göra” väldigt mycket med musik. När det gäller äldre senildementa kan man till exempel koppla låtar till olika aktiviteter.De kommer ju ofta igång när de känner igen något.

Hon utstrålar en oändlig mängd energi.

– Jag kan kombinera mina stora intressen barn och musik på det här sättet. Och egentligen gör jag samma sak som jag gjorde när jag extraknäckte som bad- och plasktant under gymnasiet. Då handlade det om att få barnen trygga i vatten. Här handlar det om att göra dem trygga i livet.

Text: Johan Scherwin
Foto: Åsa Holmér