Tveklöst var Duke Ellington en av 1900-talsmusikens stora unikum. Han var pianisten, kompositören, arrangören och bandledaren som höll ihop sitt storband i mer än 50 år, skrev bortåt 2000 låtar, gjorde ett 100-tal LP och otaliga 78:or.
Historien om Edward Kennedy Ellington, som Duke egentligen hette, tar sin början 1899 i Washington där han föddes i en välsituerad borgerlig familj. Musikintresset vaknade tidigt. Han började spela piano vid sju, ledde sina första grupper i de övre tonåren och flyttade till New York strax efter de tjugo.
I ”The Big Apple” svara kvarter slog han sig fram i pianodueller och utmanövrerade alla, snabbt, bländande och utan pardon. Allt enligt sägnen. Det var tidigt 20-tal, det var glatt och pengarna flödade. Storbandsepoken stod för dörren. Den unge Duke var inte sämre än att han skaffade sig ett eget. Till skillnad från de flesta andra behöll han sed sedan resten av sitt liv.
Cotton Club
1927 kom genombrottet. Orkestern fick ett engagemang på den eleganta och exklusiva Cotton Club, ett engagemang som skulle vara i fem betydelsefulla år. Regelbundna radiosändningar och skivinspelningar gjorde orkestern känd och populär över hela USA, inte bara bland de svarta utan också bland de vita. Något som för den var så oerhört banbrytande att det snudd på kan jämföras järnridåns fall.
Redan tidigt lärde sig Ellington det som skulle bli hans signum som kompositör och arrangör. Han skrev inte för speciella instrument utan med speciella musiker i åtanke. En viss saxofonist låter inte som någon annan, inte heller en trumpetare eller en trombonist …
Denna insikt utnyttjade Ellington mästerligt, och genom att framhäva de olika temperamenten vid olika tillfällen målade han en ständigt föränderlig klangbild. Titeln ”Concerto for Cootie” vittnar om detta arbetssätt.
Tekniken byggde naturligtvis på att musikerna stannade i bandet under längre perioder. Och få ledare har lyckats behålla sina musiker så länge som Duke Ellington. Tenorsaxofonisten Paul Gonsalves stannade i 23 år, klarinettisten Jimmy Hamilton 25 och altsaxofonisten Johnny Hodges sammanlagt 38 år.
Stor musikalisk frihet, hyfsad lön men också Ellingtons liberala ledarstil var hemligheten bakom detta.
– Jag har att göra med vuxna män och jag förväntar mig att de gör sitt jobb, hävdade Ellington. Men han ställde inte kraven högre än att en musiker kunde ramla in mitt under en konsert, eller helt och hållet utebli, utan att riskera nacken. Detta var en jazzorkester, inte ett regemente.
På senare år har det debatterats en hel del om inte Ellingtons lyhördhet för sina musikers speciella egenskaper parades med ett raffinerat sätt att stjäla deras idéer. Trumpetaren Clark Terry, som ingick i storbandet mellan 1951 och 1959, ser dock saken på ett annat sätt.
– Visst snappade Duke upp ett och annat från musikerna. Men skillnaden mellan honom och dem var att de inte visste vad de skulle göra med en melodislinga, medan Duke omedelbart kunde vidareutveckla och göra något av den.
Jungle och Mood
Så hann också Duke Ellington skriva bortåt 2000 låtar under sitt liv. Många kunde delas in i kategorierna Jungle och Mood, där Jungle var lite råare tongångar av typen ”The Moche” och Mood mer känslomässiga och mildare som ”Mood Indigo”.
Under 40-talet började Ellington experimentera med längre, sammansatta kompositioner. Den första i raden var ”Black, Brown and Beige” som uppfördes första gången 1943 och den sista var den tredje kyrkokonserten, ”The Majesty of God”, vid var uruppförande 1973 Alice Babs medverkade. Med Duke Ellingtons död 1974 avklingade en av de längsta sammanhållna musikergärningarna under 1900-talet. Men spåren dröjer sig kvar.
Johan Scherwin
(DN1992)
(Tonfallet 1995)