Jag var springschas i en livsmedelsaffär i Salabackar, Uppsala den där sommaren. Tjänade två och sextiofem i timmen på att släpa kaffeburkar, ägg och mjölk hem till folk. En dag när jag packade upp kvällstidningarna lät en braskande rubrik meddela att Paul McCartney var tvungen att lämna Beatles. Orsak: han hade tagit LSD.
Så här i efterhand verkar allting så enkelt och klart, som en uppnystad deckargåta där steg ett obevekligen leder till steg två och tre. Men då gick jag förbi den ena signalen efter den andra utan att förstå att en ny tid stod för dörren.
Men låt oss ta det här från början. Det är en snömoddig frukostrast i slutet av vintern 1967 och Mick Jagger och Keith Richards har just blivit arresterade för innehav av någon sorts italienska bantningspiller.
Jag styr som vanligt mot Sieverts skivaffär på Svartbäcksgatan för att kolla om något nytt har kommit. Mina ögon faller på ett märkligt LP-omslag där fem skäggiga män lyser mot mig på en negativ färgbild.
Freak Out! uppmanar en pratbubbla på omslaget och det är precis vad jag gör efter den tredje låten ” Who are the brain police”.
– Så här låter inte musik! är min första tanke när jag djupt förvirrad vacklar ut på gatan igen.
Ändrar mig
Men något hos Mothers of Invention hade fångat mig, och redan dagen därpå var jag tillbaka för att lyssna en gång till.
Våren fortsatte att förbrylla. Pink Floyd dök upp. Likaså Jimi Hendrix. John Mayall spelade med sina Bluesbreakers i en gymnastiksal högst uppe i KFUM-borgen. Jag tror inträdet var tre kronor och då fick man höra Mascots på köpet.
Rapporter från swinging London lät meddela att Beatles nu var helt klara med fyra låtar till den LP alla väntade på och att bara finishen återstod på resten.
Samtidigt dök promotionbilder upp på gruppen där alla fyra hade mustasch och Lennon runda glasögon.
Singeln ”Strawberry Fields/Penny Lane” anlände och lät som ingenting gjort vare sig förr eller senare: gitarrer och trummor spelades upp baklänges, ljud tonades upp och ner och texterna handlade inte längre om att hålla handen.
Unikt
Den svenske filmproducenten Peter Goldman hade fått jobbet att göra videon till singeln. Det blev sammanlagt sju minuter av löst sammanfogade, drömlika sekvenser fyllda av underliga instrument och märkliga beteenden på konstiga platser.
Något sådant hade vi aldrig sett tidigare.
Vår gick över i sommar. Det var dags att sjunga ”Den blomstertid nu kommer”. Föga anade vi att texten kunde tolkas på mer än det vanliga sättet.
Så nån dag före avslutningen satt den där i fönstret, den vi alla hade väntat på: ”Sergeant Pepper´s Lonely Hearts Club Band”. I mono och att köpa för 25 kronor. Senare, på eftermiddagen skulle den komma i stereo. Men vem orkade vänta så länge?
Det var i den vevan jag började i livsmedelsaffären i Salabackar och läste om Paul.
Några dagar senare sa John att han också tagit LSD. Sen George och därefter Ringo.
Nya ord
På några få intensiva sommardagar övergick världen från romantiskt barnkammarblått till ett ”flouriserande” blomsterhav. London förlorade Mecka-status. I stället vände alla blicken mot San Francisco. På radion började grupper som The Doors, Grateful Dead och Jefferson Airplane att höras. Nya ord dök upp: hippie, Flower Power, psychedelic, Love in … Den första popfestivalen i Monterey gick av stapeln.
Beatles spelade in ”All You Need Is Love” inför en hel TV-värld.
Nu gällde det att hänga med i svängarna.
Morfars gamla runda glasögon kom till pass. Likaså farsans avlagda pyjamasskjortor och morsans städrock.
Något rökigt
Popgruppen som emellanåt repat nere i källaren under det tidstypiska namnet The Monkey Faces döptes om till något mer regnbågsskimrande. Hur ”Karl Marx and the Plastic People in the Firered Grass” egentligen lät kan ingen idag riktigt säga. Arbetet med namnet tog all tid.
Eller rättare sagt, nästan all. Återstoden ägnade vi åt att försöka ljusskada oframkallade negativ så att vi skulle få psykedeliska foton av oss själva.
Sånt var oerhört viktigt.
På Nybron, där alla som var med i svängen hängde på kvällarna, började en och annan falla i omotiverade gapskratt. Dessutom hade de grisröda ögon och knappnålssmå pupiller.
Efter en resa söder över kom två äldre kompisar hem med något i en tändsticksask. Det var brunt och blandades med tobak. Den som rökte det såg och hörde roliga saker.
Även om jag och bäste kompisen var väldigt nyfikna drog vi öronen åt oss. Den gången.
På hösten kom högertrafiken till Sverige, Jimi Hendrix Experience till Gröna Lund, Mothers of Invention och Cream till Konserthuset. Hela gänget tog tåget till Stockholm. Vi gick på Philips, den första psykedeliska klubben och hörde Baby Grand Mothers och Hansson och Karlsson till primitiv ljusshow och intensiv rökelsedoft.
För en kort tid i livet kände vi oss fullständigt fria. Det var två år kvar till Brian Jones skulle sjunka till botten som en gråsten i sin swimmingpool och tre tusen fjärilar skulle gå mot en säker död till hans ära i Hyde Park.
Johan Scherwin
(DN 1987)