Det var bara en fråga om när. För självklart skulle B.B. King, den mest inflytelserike bluesgitarristen någonsin förr eller senare få Polarpriset för sina som det heter ”betydande insatser inom bluesmusiken”.
Om 2003 års ende pristagare Keith Jarrett gjort sig känd för sin musikaliska mångsidighet, är 2004 års modell B.B. King hans raka motsats. Här finns en tolv takter lång, blåtonad konsekvens som han aldrig egentligen tummat på, bara utvecklat och förfinat genom åren.
Och då helst på scen. Tills nyligen gav denne bluesens ambassadör nummer ett långt mer än 200 helkvällskonserter (one-nighters) om året. Sitt personrekord satte han 1956 med 342 konserter! Nu vid snart 80 år fyllda har han dragit ner på verksamheten rejält och ställer sig inte på scen mer än sådär 100 gånger om året …
Med honom på färden är hans enda ständiga följeslagerska, den legendariska Gibsongitarren Lucille, naturligtvis uppkallad efter en femme fatale. För är det något sångaren och gitarristen B.B. King gjort sig känd för vid sidan om musiken, så är det sina otaliga kvinnoaffärer. Han har femton barn med lika många kvinnor, något som ständigt omtalas under Polarveckan i Stockholm. Själv tycker han inte att det är så mycket att orda om:
– How many times can you make love in a lifetime? So?
B.B. King föddes 1925 som Riley B. King på en av de många plantagerna i det bördiga Mississippideltat. Där bestod livet grovt förenklat av bomull och musik. Fieldhollers (arbetssånger) och tidig countryblues bredde ut sig som trösterika präriebränder bland arbetarna, och på söndagarna var det The Elkorn Baptist Church som gällde för den unge King (lika mycket för flickornas som för musikens skull).
Hemma var musiken lika vanlig som bomullen på fältet. En av countrybluesens pionjärer, kusinen Bukka White, var en ofta sedd gäst i rucklet. En trave stenkakor rymde musik av namn som Robert Johnson, Muddy Waters, Elmore James, sångerskorna Bessie Smith, Ma Rainey och Mamie Smith. Men också av de två musiker som fortfarande 70 år senare gjort de starkaste intrycken på honom.
– Blind Lemon Jefferson för hans råhet. Lonnie Johnson för att han så var mjuk och sofistikerad och den felande länken mellan blues och jazz, mellan blues and gospel. Och deras sätt att spela gitarr, det var direkt kopplat till känslorna, precis som deras röster, skriver B.B. King i sin självbiografi ”Blues all around me”.
Nästa stora upptäckt var gitarristen T-Bone Walker, som visade vägen mot det nya, elektriska och storstadssofistikerade. Därmed hade B.B. King samlat på sig de influenser som blev avgörande för honom när det var dags att mejsla fram sin egen stil. Kraft- och själfull sång i växelbruk med ett råpolerat gitarrspel har sedan varit hans signum. Här har det sparsamt explosiva blandat med snabba löpningar, ymnigt bruk av riff och utsträckta tänjningar av enstaka toner eller fraser ständigt kommit till ny användning.
Sin första hit ”Three O´Clock Blues” fick han 1955, sitt mest kända album ”Live at the Regal” spelade han in 1965 och vad alla trodde var hans sista superhit ”The thrill is gone” kom 1969. Men 2000 var det dags för en ny jättesuccé. Då strålade han samman med Eric Clapton och spelade in cd:n ”Riding with the King”, som sålt i miljontals ex och än en gång exponerat honom för nya lyssnare.
Rimligen ville Eric Clapton visa honom sin tacksamhet och respekt. För utan B.B. King, ingen Clapton eller någon annan av 60- och 70-talens stora engelska gitarrhjältar som Peter Green, Mick Taylor, Jeff Beck eller Jimmy Page. Förmodligen hade vi aldrig fått höra svenska namn som Claes Yngström, Rolf Wikström, Bengt Blomgren, Sven Zetterberg, Mats Ronander och Lasse Wellander heller.
Den första att hålla med om och samtidigt protestera mot beskrivningen är B.B. King själv.
– Sanningen är att man försöker kopiera sina förebilder, men att man misslyckas och att det blir ens stil. Senare har jag förstått varför. Bluesen är inget man lär sig, det är något man lever.
Johan Scherwin
(NE:s årsbok 2004)