PUBLICERAD I DAGENS NYHETER 1989

Varje ord mejslas fram 

Det har gått några år sedan Monica Zetterlund senast gav ut en skiva. Under tiden har hon dock förblivit verksam och regelbundet sjungit på klubbar och festivaler. Det har varit konserter som varierat mellan snabbt glömda stunder och briljanta tillstämningar, allt beroende på dagsformen.

Och en av jazzens livsnerver är just denna oberäknelighet: att en artist kan prestera över sin förmåga men också råka ut för svidande musikaliska magplask. Ett annat viktigt element är impulsiviteten, att i stunden svara på en ingivelse, en ny oväntad impuls.

På Monica Zetterlunds nya platta ”Monica Z” lyser just dessa två drag med sin frånvaro och därmed kan tyckas att vägen ligger helt fri för en riktigt stendöd perfekt produkt, speciellt som inspelningen är gjord enligt dags datos normer med pålägg i stället för samspel, tydlig instrumentseparation i stället för rumslig sammansmältning av klangerna.

Men arrangören Lasse Bagge och producenten Ron Bood har tagit steget fullt ut. De har inte försökt skapa en imitation av lös och ledig livemusik utan fyllt varje takt med genomtänkta och genomförda arrangemang, inte stuckit under stol med att detta är en studioprodukt à la 1989 med allt vad det innebär.Så till vida har ”Monica Z” mer med den tillbakalutade amerikanska västkustmusiken typ Rickie Lee Jones att göra än med den rena jazzen.

Och hörd ur det perspektivet reser sig ”Monica Z” till magnifika höjder. Här finns excellenta tolkningar av örhängen som ”As time goes by”, i Hasse & Tages version kallad ”Men tiden går”, Lasse Färnlöfs ”Att angöra en brygga”, återigen till text av Hasse & Tage och Povel Ramels ”Het sommar”.

Toots Thielemanns munspel dyker upp allt som oftast, Malando Gassamas slagverk tickar en här, en där, ett gitarrackord ebbar ut, en flygel tar brassets plats, brasset tar vid efter stråkar, allt glider i och ur varandra, det är väl avvägt, noterat och mycket smakfullt. Ändå är det Monica Zetterlund som till sist ger musiken ett ansikte. Hennes röst kanske saknar den där riktigt helljusa lystern den en dag besatt, i dag har hon en något mörkare recitationsvänlig klang.

Men hennes känsla för texternas betydelse är osviklig. Varje ord, om så bara ett simpelt och eller men, mejslas fram som vore det det enda viktiga, och detta utan att textbindningen och sammanhanget går förlorade.

Text: Johan Scherwin