2018 års Polarpris går till Metallica för att de ”tagit rockmusiken till platser där den aldrig tidigare varit”. Själva säger de: ”Vi tog rifftänket från AC/DC och Judas Priest men spelade i Motörhead-tempo”. Med det greppet såg trash metal dagens ljus.
Att Metallica får Polarpriset är också ett tecken på att outsiders kan bli accepterade, menar Lars Ulrich under ett välbesökt seminarium dagarna innan prisceremonin. Och att det är denne danskfödde trumslagare som representerar bandet är helt i sin ordning. Det är han som är mannen som ständigt haft en plan. Utan honom inget Metallica. Varken då eller nu. Punkt slut.
Denna turbomotor flyttade i tidiga tonåren med hela sin familj till USA för att följa i pappa Torbens fotspår och bli tennisstjärna. Så var tanken. Men Torben var också något så udda i sammanhanget som jazzmusiker och jazzrecensent, och hemmet fylldes ständigt av musik och musicerande gäster, bland dem jazzsaxofonisten Dexter Gordon som också blev Lars Ulrichs gudfar.
Väl på plats i USA visade det sig att tennis-Lars var ett nummer för kort, bildligen och bokstavligen. Racketen och bollen hamnade i garderoben, i stället satte han upp det trumset han fått i present av vem-det-nu-var och började banka. Framför sig såg han inte längre en tennisvirtuos som Rod Laver utan hårdrockarna Deep Purple som han följt sedan han var nio. Det han saknade som tennisspelare hade han ett maniskt överflöd av inom musiken. Han gjorde sopor av trumpinnar och kollade maniskt läget på musikscenen. Som 17-åring reste han på sommarlov till England och fångades av The New Wave of British Heavy metal. Band som Iron Maiden och Def Leppard var inte rädda för att vara råa, förolämpa andra eller bli förlöjligade för sin kläd- eller livsstil. Något var uppenbart på G och Lars Ulrich ville vara en del av det.
Väl hemma i USA nöjde han sig inte med att dagdrömma, han annonserade efter musiker. Bland dem som svarade var gitarristen och sångaren James Hetfield, en strängt religiöst uppfostrad arbetarkille som i Lars Ulrich såg en bortskämd medelklassbrat. Varandras motsatser alltså, kort och gott en formidabel mismatch. Men de delade ett passionerat intresse för musik och inte minst, en stark känsla av utanförskap. Två freaks mot allt och alla. Det kan leda långt. Hur långt som helst uppenbarligen.
De börjar skriva ihop och testa andra musiker. Några år senare står den första klassiska sättningen av Metallica på scen med basisten Cliff Burton och gitarristen Kirk Hammet vid deras sida. De fyra gör en dygd av sina begränsningar och parar ett överflöd kantiga riff med Hetfields nasalt gnälliga sång och begränsade gitarrkomp som tydligaste signum. På kuppen skapar de sitt alldeles egna sound. Tre plattor hinner de fyra göra ihop, Kill ´em all, Ride the lightning och Master of puppets, den ultimata trashmåttstocken som allt annat kommer att jämföras med.
1986 är året då Metallica är redo för de stora höjderna efter tre års klubbslit och fulländning av uttrycket. Men allt förändras på en svart sekund. På väg från Stockholm till Köpenhamn kör deras turnébuss av vägen och Cliff Burton slungas ut och omkommer. Som någon skrivit: ”Det var som om Keith Richards med ens lyfts bort ur Rolling Stones. Fortsätta eller inte fortsätta när själen och hjärtat är borta?”
Men rock är inte bara själ, det är (big) biznis också. Inom en månad är Burton ersatt av Jason Newsted, som förblir the new kid under fjorton (för honom plågsamma) år då Metallica förvisso blir allt större men rör sig mot helvetet på det personliga planet.
De närmar sig mainstream med den självbetitlade Metallica som är breddfylld med korta, radiovänliga låtar i allt lugnare tempo (läs Nothing else matters och Enter Sandman). De säljer fler skivor, spelar på större scener under längre turnéer och lever rocklivet i ett allt högre tempo.
Och tappar riktningen, på och utanför scen, inte bara en utan flera gånger. Radiovänligt är en sak men att spela ihop med en symfoniorkester eller sjunga sjömansvisor och powerballader? Hardcore-fansen är inte glada. Ett metalband ska vara sitt uttryck troget. Speciellt Metallica, det främsta av dem alla.
Runt sekelskiftet börjar det skaka på allvar. Metallica stämmer sina fans för att de delar gruppens musik illegalt på Napster. Rätt förödande för imagen som outsiders kan man lugnt säga. Inre slitningar tar ut sin rätt. Basisten Newsted kliver av. James Hetfield lägger in sig på rehab. Under arbetet med det som ska bli en ny platta filmas konflikterna, terapisessionerna och det hotande sammanbrottet smärtsamt närgånget. Dokumentären Some kind of monster tas emot väl men plattan St. Anger floppar rejält. Här kunde det tagit slut.
Men med en ny basist, Rob Trujillo, ombord reser Metallica sig som en Fågel Fenix. Det blir inte sämre av de tar hjälp av producenten Nick Rubin. På Death magnetic sluter de fred med sitt förflutna och gifter samman det ursprungligt råa med en nyvunnen stabilitet på alla plan.
Plattan sätter Metallica på banan igen. Och där är de fortfarande, 35 år efter starten. De möter sina fans som de alltid gjort – på scen. Men turnéerna är inte längre ändlösa drog-, sprit- och sexpartyn, de är välplanerade och seriekopplade rutter med strategiskt inlagda pauser för återhämtning och familjeliv. Recensionerna är överlag goda även om knorret om förlorad äkthet (naturligtvis) hörs.
Men varför skulle Metallica 2018 vara identiska med Metallica 1983? En långsiktig karriär stannar inte på en plats. Det är en ständig resa. För Lars Ulrich är den möjligen också den tiebreakstinna femsetare han aldrig fick spela.
Text: Johan Scherwin