Från teknisk fusionekvilibrist i ”världens näst bästa band” till passionerad latinälskare med känsla för både tango och flamenco. Al Di Meola är brutalt jetlaggad när han svarar i telefonen. Dagen innan har han flugit från den amerikanska östkusten till österrikiska Wien för att repetera med ett par europeiska musiker och spela på en privat tillställning. Några dagar senare bär det av till USA igen. Sådär håller han på år efter år.
– Jag reser till Europa en gång i månaden kanske … ofta i alla fall, sluddrar han så sömndrucket att jag tror att han ska somna om vilket ögonblick som helst. Men det blir bättre vartefter.
När han gör de här återkommande resorna byter han inte bara världsdel, han byter ”persona” också.
– I Europa spelar jag mest i akustiska sättningar. I USA blir det framför allt elektriskt. Det är lite som när Keith Jarrett hade en amerikansk och en europeisk kvartett på 70-talet. Visst, jag kan spela akustiskt hemma också, men där är min elektriska persona så stark att den är svår att konkurrera med. I Europa däremot har jag alltid varit välkommen med mina akustiska projekt ändå sedan trion med John och Paco.
John och Paco är förstås John McLaughlin och Paca de Lucia, de två gitarrister som på 1980-talet ”befriade” Al Di Meola från fusionmusikens högljutt speedade tyranni. Tillsammans reste de tre världen över och knockade sin publik varthelst de kom. Sällan, om ens någonsin, hade samma extrema fingerfärdighet, precision och musikalitet hos tre akustiska gitarrister setts på samma scen samtidigt. Eller var det bara ren och skär uppvisning?
Al Di Meola fick bära det oket i högre grad än sina mer kreddiga vapendragare, som antingen var en ”äkta” flamencoman eller en praktiserande lärjunge till den indiske gurun Sri Chinmoy. Möjligen berodde det också på hans förflutna i Return To Forever, som mer än de andra två stora fusionbanden, Weather Report och Mahavishnu Orchestra, excellerade i teknisk ekvilibrism. Och ingen var mer driven än An Di Meola.
– När jag började spela gitarr hade jag en jazzgitarrist som lärare. Jag älskade Beatles och ville lära mig pop- och rocklåtar men han satte en bunt jazznoter i händerna på mig. Det gav mig ett brett kunnande direkt. Jag lärde mig avancerade ackord och ackordföljder, jag lärde mig läsa noter … och så övade jag dag och natt och det bar frukt.
Dag och natt är kanske en överdrift. Uppvuxen som han är i New Jersey låg inte New York långt bort och där fanns latinklubbar som Al Di Meola upptäckte tidigt och tog sig tid att hänga på.
– Jag brukade åka in till ett gammaldags ballroom, danssalong, högt upp i ett hus på 86:e gatan där latinstorband spelade. Alla andra dansade men jag stod fullständigt förhäxad och sög i mig rytmerna och känslorna. Sen satt jag i skolan dagen därpå och övade och lärde mig den ena rytmen efter den andra. Fjärdedelar med fötterna och så knack, knack med händerna på bänklocket. All den där rytmiska komplexiteten kunde jag sen översätta till mitt gitarrspel. Det gav mig ett visst rytmiskt försprång …
Al Di Meolas intresse för latinmusik går alltså långt tillbaka i tiden men Return To Forever (RTF) kom emellan.
– Jag hade turen att gå med i världens näst bästa band! Jag menar, Beatles letade ju inte efter en gitarrist till … Som jag ser det var RTF den perfekta förlängningen av den progressiva rocken. Yes, Genesis, King Crimson, de där grupperna, spelade avancerad musik men RTF tog musiken ett steg till. Allt var mer virtuost, mer utmanande, mer utvecklat! Det var musik med olika delar, som klassisk musik, det var inte bara vers och refräng och tack och adjö. Och så var RTF det perfekta bandet för att ”showcase the guitar in a hip way!” Jag var verkligen avundsvärd!
Hans konster väckte inte bara stum beundran. Det gav honom också det efterhängsna ryktet som the fastest gun in town, en fingeratlet utan djupare ambitioner än att visa upp sina förträffliga färdigheter, enligt vissa. Och ja, så här i efterhand tycker han att fusionmusiken stundtals kunde vara väl intellektuell. Tanken på teknik som självändamål har Al Di Meola också övergett, däremot försvarar han den som ett medel för att kunna uttrycka sig.
– Jag spelar ju mycket musik av Astor Piazzolla. Den är extremt svår och en stor utmaning att ta sig an. Gör man det måste man helt enkelt ha bra teknik och kunna läsa noter. Den som säger något annat gör sig bara löjlig!
Så här dags i samtalet har Al Di Meola vaknat till ordentligt. Jetlagen är som bortblåst och blotta namnet Astor Piazzolla får honom att gå igång på alla cylindrar.
– Astor är det största grejen i mitt liv! Han förändrade mina tankar om musik. Han visade mig att musik kan vara intrikat och intellektuell och samtidigt ha ett vackert djup som rör hjärtat. Det är därför jag vill spela hans musik.
Han berättar att det första mötet mellan de två snabbt utvecklades till en sann vänskap.
– Jag hade turen att lära känna Astor väl. Sågs vi inte, brevväxlade vi. Han uppmuntrade mitt komponerande och mitt sätt att spela. Det går inte en dag utan att jag lyssnar eller tänker på honom. En sann vän!
På sin repertoar idag har Al Di Meola en tredjedel egna nyskrivna låtar. Resten är en mix av Beatles som är hans andra uppsättning husgudar (”de tog musiken till en nivå där ingen varit tidigare!”) och just Astor Piazzolla.
– Jag känner mig väldigt nära Astors musik. Den är en del av mig nu. När jag tolkar hans kompositioner behåller jag hans estetik men lägger till lite tydligare rytmer, gör den mer grooveorienterad. Det mesta han skrev är ju extremt rubato, väldigt ”streamy”. Men man får se upp, man kan inte groova till allt. Skiljelinjen mellan corny och hip är väldigt tunn. Och vem vill vara corny!
Al Di Meola säger att han varit oerhört lyckligt lottad genom hela sin fyra decennier långa karriär. Han äger förmågan att skriva egen musik vilket han menar är nödvändigt för att hålla publikens intresse uppe. Och idag är han mån om att det han skriver ska ha ett djup, vara intellektuellt (ett ord han använder ofta), vara mångfacetterat och beröra känslomässigt.
I många av Al Di Meolas låtar finns drag av, svepande uttryckt, världsmusik. Men han slingrar sig undan beteckningen eller vill åtminstone ge den en annan innebörd.
– Jag kallar hellre min musik för classical music, contemporary classical music, world chamber music. Den är ju komplex, sammansatt.
Det hindrar honom inte från att föra in och samman drag av andra kulturers musik. Han säger att han tilltalas av vissa aspekter av musik från Mellanöstern, att han respekterar indisk musik men inte omfamnas av den.
– Man tar helt enkelt bits and pieces, börjar helt enkelt med det man gillar när man skriver: ”Wow! That´s cool” liksom. Det viktigaste är att bitarna ”connects with you” och för mig handlar det först och främst om latinmusik.
I nästa andetag säger han att det egentligen är konstigt att använda begreppet latinmusik. Skillnaden mellan argentinsk tango, spansk flamenco eller karibisk salsa är ju enorm.
– De har ju knappt några likheter alls men vi kallar allt för latinmusik … Men, och det är det viktiga, jag berörs av alla de där stilarna och jag använder mig av dem hela tiden.
Det börjar bli dags att lägga på telefonluren. Brunsch med musikerna väntar.
– En fördel med att spela i Europa för mig är att det är lätt. Bokstavligen talat. Jag tar med mig min gitarr och min musik, det är i princip allt och jag kan spela på duo, trio eller kvartett. I USA, med det elektriska bandet, är det en helt annan sak. Då måste man släpa med sig en hel vägg förstärkare, samma sak gäller för basisten och så ska trumslagaren ha ett gigantiskt trumset – för man kan ju inte spela elgitarr ensam.
Bortsett från det rent praktiska rankar han inte sina instrument. De är bara olika och bjuder olika möjligheter.
– Elgitarren är ett underbart instrument som gör det möjligt att spela lyriskt på ett sätt som man inte kan på en akustisk. Man kan töja och bända strängarna och dra ut tonerna över taktstrecken. Det är nästan som en röst.
Den stålsträngade, akustiska gitarren ser han som ett mellanting mellan den elektriska och nylonsträngade gitarren. Med sitt tunnare sound har den fått stå tillbaka för den känslodjupare, nylonsträngade de senaste 20 åren.
– Nylon kräver mer av dig. Strängarna sitter högre upp från greppbrädan och är tjockare. Det gör den mer svårspelad. Man kan helt enkelt inte spela så fort. Men vem vill det? Jag ser inte längre någon mening med att bara vara “the fastest gun in town!”.
Johan Scherwin
(Lira 2017)
Fotnot:
Al Di Meola World Sinfonia – “Music of De Meola, Piazzolla & Lennon-McCartney” går att se på Ystad Sweden Jazz Festival den 3 augusti och den 7 oktober på Stockholm Jazz Festival.
Lyssningtips:
Friday Night in San Francisco (1981)
Löst och spontant, ändå rakbladsvasst och precist. Briljant från början till slut av de tre giganterna Paco de Lucia, John McLaughlin och Al Di Meola. En klassiker som öppnat många musikaliska dörrar.
World Snfonietta (1990)
I sällskap av bandoneonspelaren Dino Saluzzi blandar Al Di Meola sydamerikanskt, spanskt och drag av Mellanöstern men låter ändå den argentinska tangon stå i centrum. Astor Piazzollas ”Tango Suite”, Di Meolas egen ”Last Tango for Astor” och Chick Coreas ”No Mystery” står ut.
Di Meola Plays Piazzolla (1990)
Al Di Meola hyllar den argentinske tangomästaren och sin gode vän Piazzolla på ett helt album. Samtidigt ser han till att göra musiken till sin egen.
All Your Life (2013)
AL Di Meola hyllar Beatles på ett sätt som bara han kan. Förvisso kör han av vägen vid ett par tillfällen men visar ändå på nya dimensioner i The Fab Fours musik. En andra volym är på G.
Morrocco Fantasia (2017)
Man ska inte förledas av titeln. Al Di Meola gör inte en djupdykning i marockansk musik. Snarare är det en liveplatta som visar Al Di Meolas stora bredd och förkärlek för det latinska och inte minst Astor Piazzolla.