Spela musik inför publik. Helst långa kvällar på små intima klubbar, så att musiker och publik kan mötas på nära håll. Det är vad Chick Corea vill och tänker göra.
Just let the music flow, säger han över en kopp och betydligt fler cigarretter en sommaren-93-grå eftermiddag på Royal Viking Hotel i centrala Stockholm.
Chick Corea är i sluttampen på en knappa två månader lång Europaturné med sin nya akustiska kvartett bestående av saxofonisten Bob Berg, basisten John Pattitucci och trumslagaren Gary Novak.
Han har hunnit blir 52 år och mån om att kommunicera, både i tal och i musik.
– När det gäller mat känner jag mig definitivt som italienare, säger han och redogör för sin 83-åriga mammas italienska kokkonst där prima vitlök och olivolja av yppersta kvalité är stående ingredienser.
Den amerikanska författningen däremot, åtminstone som den är tänkt, får honom att känna sig som den amerikan han enligt passet är.
– Som artist gillar jag tanken på yttrandefrihet, religionsfrihet, rätten att samlas, att tänka …
Förmodligen går det att sätta legendstatus på denna pianist. Han var med när Miles Davis sena 60-talsband bröt jazzens eltabu i småbitar, han har likt en kameleont (var hör han hemma egentligen?) spelat straight, fritt, noterat, akustiskt, elektriskt, klassiskt, modernistiskt … och skördat framgångar med fusiongruppen Return to Forever. Och den spanska stämpeln sitter där den sitter. Landsplågan ”Spain” får han, vare sig han vill eller inte, leva med resten av sitt liv.
I sobert lättsinnig kostym, matchande uppknäppt skjorta och med det välkammade håret pomadabestruket ger han intryck av att ha summerat och värderat årtiondens erfarenheter: vägt och skiktat, lämpat det mest överbord för att koncentrera sig på väsentligheterna.
– Roligast är att stå på scen, så det försöker jag göra så mycket som möjligt, ger han som uttömmande förklaring till 180 resdagar om året.
Och han hinner inte mer än komma hem till Los Angeles förrän det bär av igen. Då i en buss full med musiker och instrument. Precis som en gammal storbandsledare från swingepoken ger han sig ut på en tre och en halv månad lång turné kors och tvärs över hela USA med sitt Elektric Band.
– Vi spelar överallt, betonar han. Vi täcker hela landet och uppträder på mer eller mindre små ställen.
Jo, Chick Corea har tröttnat och reagerar mot jazzens att större fixering vid festivaler, festivaler, festivaler …
– Jag har egentligen inget emot festivaler som sådana. Men den här ensidigheten gör att det blir allt färre konserter med enstaka grupper på små klubbar och teatrar.
Boven i dramat heter – naturligtvis – pengar. Arrangörerna tjänar mer på rationell stordrift än på klubbturnéer. Men musiken blir i ”Big Show Settings”, menar Chick Corea.
– Själv föredrar jag att ge fler konserter på mindre ställen, tjäna mindre pengar men också nå fler människor. På riktigt.
Därför väljer Chick Corea att spela på Fasching i Stockholm och inte Konserthuset eller Berwaldhallen som han förmodligen skulle kunna fylla.
– På Fasching kan vi spela flera långa set med publiken alldeles intill oss. Det blir oerhört avspänt. Och jag tror att improviserad musik behöver en avspänd inramning där musikerna och publiken kan känna sig bekväma. Så att musiken kan flyga.
Flest konserter ger Chick Corea med sitt Elektric Band eller med Aukostic Band. Här och där i turnéprogrammet petar in en solokonsert ”så att jag kan känna min musik alldeles för mig själv”, då och då bildar han en duo med sin fru, sångerskan Gayle.
Såväl The Elektric Band som The Aukostic Band har genomgått genomgripande förändringar av besättningarna det sista året.
– Jag har aldrig sett grupperna som färdigstöpta projekt. Så när Dave Weckl, John Pattitucci och Frank Gambale fick allt mer att göra vid sidan om, tog vi ett snack. Tillsammans planerade för att de skulle lämna bandet och att jag skulle hitta nya medlemmar.
Att Chick Corea har två helt olika grupper beror på att olika musiker lockar fram olika kreativa sidor hos honom.
– Visst, det vore idealiskt om att jag ville göra kunde rymmas inom en och samma grupp, men … Till exempel: jag älskar att skriva för kombinationen sax och elgitarr. Det kan jag inte göra med en akustisk pianotrio. I ett akustiskt band kan jag inte använda mitt Fender Rhodes, mitt gamla elpiano, och bara det tillåter mig att spela på speciella sätt, ta mig till speciella musikaliska territorier.
När Chick Corea tog fram sitt Fender Rhodes ur gömmorna blev han besviken på soundet. Det lät oerhört rent. Så han lyssnade på några av de Fender Rhodes-inspelningarna han gjorde i början av 70-talet.
– När jag analyserade soundet förstod jag att en av beståndsdelarna var en trasig högtalare eller en dålig förstärkare. Det var inget jag strävade efter på den tiden, det var ett ”fel” som faktiskt fungerade musikaliskt. Men jag ville inte köpa nån gammal, risig förstärkare utan jag frågade några gitarrister hur de fick fram sitt distade sound. Nu har jag några prylar som gör att jag kan få exakt det sound jag vill.
När Chick Corea lyssnade på sina tidiga 70-talsinspelningar slogs han också av hur lätt och spontan mycket av musiken var.
– Vi bara lirade och lät saker hända och det är vad jag vill göra nu.
Så med sitt nya Elektric Band gör Chick Corea musik inte alls är lika tungt elektrifierad och arrangerad som den tidigare upplagans. Istället präglas musiken av påfallande lätthet och framför allt av improvisationer.
– Jag har alltid gillat att improvisera, det är bara det att det tar sin tid att hitta balansen. Jag experimenterar hela tiden med skriven musik och med musik som är mer öppen. Nu märker jag att mina tidigare försök att använda flerkanalsinspelningar för att få fram ett stort, intressant sound inte var så lyckade. De låter inte alls ”intressanta” så här i efterhand. En verkligt kreativ musikalisk insats däremot låter alltid ny och inspirerande. Ta bara Miles och Coltranes grejer från det sena 50- och det tidiga 60-talet. Ljudet är inget yvas över, men – vilken musik!
Kompositören Chick Corea skriver inte bara för sitt elektriska eller sitt akustiska band. Han har också planer på att skriva för piano och orkester.
– Kanske inte formellt en Concerto … Jag vill skriva något där improvisationskänslan finns kvar, speciellt i pianodelen, göra en sorts musik där jag inte helt plötsligt byter skepnad utan behåller mitt musikaliska jag tvärs igenom hela stycket, men använder mig av orkesterns sköna klanger.
Trots total ovana vid att orkestrera för så många musiker tänker Chick Corea göra det själv. Även om resultatet skulle bli lite ruffigt.
– Så att jag lär mig något.
Komponerandet karaktäriserar Chick Corea som en ”intressant process” där utgångspunkten idag är hur han vill känna sig när han framför musiken.
– Mer och mer ser jag det som en ursäkt för att uppträda. Om det är musikformer jag vill undersöka, speciella känslor eller musikaliska lekar, improvisationer eller effekter jag vill skapa, då försöker jag skriva något som kan vara en bas för det.
Mindre intressant tycker han att det är att spela in skivor. I studion finns ingen publik, syftet är att bara att fästa ett stycke musik på band. Men även har Chick Corea en idé.
– Jag vill placera alla musiker i ett och samma rum, på ett sätt så att det känns och hörs bra för alla – utan hörlurar. Sen får min tekniker Bernie Kirsch komma in och micka så att det blir en bra inspelning rent tekniskt. Vad det handlar om är att musikerna själva måste organisera sig, balansera sitt sound och inte bara förlita sig på teknikern. Jag är övertygad om att det föder en speciell sorts energi som lever kvar i den inspelade musiken.
Han beskriver sig som lyckligt lottad som kan göra det han vill. Spelat har han gjort sedan späda barnsben. Mamman köpte honom ett piano så fort hon såg vad klockan var slagen, och pappan, den professionella trumpetaren, trumslagaren, arrangören och bandledaren var inte sen att uppmuntra och undervisa unge Chick.
Av alla låtar Chick Corea lärde sig då eller senare har han bara strukit en från sin repertoar.
– Jag har försökt att finna nya former och versioner i åratal, bara för att hålla min egen nyfikenhet uppe. Men jag tror att jag ska lämna ”Spain” till andra.
Johan Scherwin
(Tonfallet 1993)