Bird flög högst av alla

Posted by | april 20, 1989 | Arkiv, Krönika, Musik | No Comments

Charlie Parker är den mest betydelsefulla jazzmusiker som har levt. Under sina 34 självförbrännande år ändrade han jazzens inriktning från underhållning till konst. Med sin glödande altsax hettade han upp swingens ljumma avslagenhet till en kokande brygd av snabba och svåra melodislingor som balanserade på toppen av täta ackordväxlingar och en rytm som böljade fram i udda markeringar och accenter.

Tillsammans med män som Kenny Clarke, Thelonious Monk och Bud Powell flyttade Parker jazzen från danshallens stora arena till barens intima miljö. Storbandet krympte till kvintett, tonvikten försköts från arrangemang till improvisation, det gällde att flyga högt och högst av dem alla flög Bird.

Detta var musik att lyssna – inte dansa – till och de döpte den till bebop.

Av en ren slump

Kanske började allt av en slump, ett misstag. I det ”Kansas City” där den unge Charlie växte upp som enda barn till en före detta dansare och sångare och en överbeskyddande mor regerade Tom Pendergast. Mot betalning såg denne politiker gärna mellan fingrarna och precis som i New Orleans fanns ett distrikt indränkt i sprit, kvinnor, bordeller, barer, klubbar och – jazz. Där levde och spelade män som Count Basie och Lester Young.

Natt efter natt när hans mamma försvunnit till sitt arbete letade sig den 14-årige och avgjort minderårige Charlie dit för att se och höra sina idoler. Favoritklubben hette Reno. Uppkrupen i en trappa nära scenen satt han med sin altsax i knäet och härmade tyst giganternas fingersättningar och löpningar. På dagarna när hans jämnåriga satt i skolbänken ägnade sig den notoriske skolkaren åt att öva.

Smärtsamt fiasko

En natt vågade sig Charlie upp på scen för att jamma och gav sig på ”Body and soul”. Men vad Charlie inte hade fattat var att det fanns olika skalor, en för varje tangent på pianot. I Charlies musikaliska universum var uppbyggt kring en universell skala. Fiaskot var lika ofrånkomligt som smärtsamt, och skratten som ekade hade krossat drömmarna och visionerna för vem som helst.

Kanske var det den kvällen bebopen föddes.

För Charlie gav inte upp. Tvärtom. Han gav sig fan på att alla lära sig alla tolv durskalorna. Till att börja med.

En andra jamsession slutade med att trumslagaren Jo Jones kastade i väg sin cymbal så att den kraschlandade vid Charlies fötter. Återigen ekade skratten. Men denna gång visste Charlie vad han ville, det var bara det att fingrarna inte riktigt klarade av att utföra hans idéer och att nya fallgropar uppdagades.

Lärde av Young

Under en het sommar täppte han till de sista luckorna, tragglade ackord och hängde över grammofonen. På låg hastighet hörde han Lester Youngs solon om och om igen; ton för ton, fras för fras dechiffrerade han mästarens hemligheter.

Den tredje gången Charlie klev upp på Renos scen för att jamma var det ingen som skrattade eller buade. Denna gång vände och vred han på takten, gled in och ut ur skalorna och ackorden, fördubblade tempot på ett skräckinjagande fräckt sätt. Och han landade rätt. Varje gång.

Bird var flygfärdig.

Några år senare, i början av 40-talet, slog sig Bird ner i New York efter att ha cirklat några varv runt landet med Jay McShanns orkester. Där på Milton´s Playhouse i Harlem spelade och pianisten Thelonious Monk bakom hugade jammare. Det dröjde inte länge innan Bird hittade dit, tätt följd av en ung trumpetare med basker och mörka glasögon vid Dizzy Gillespie.

Kärntruppen

Bebopens kärntrupp hade tagit form och snart etablerade sig Parker och Gillespies kvintett på klubben Three Deuces på 52nd Street. Över kritikernas swingande huvud gav de sig i kast med nymodigheter som ”Salt Peanuts”, ”Night in Tunisia” och ”Red Cross”. Trots usla recensioner spred sig ryktet att något nytt var på gång och snart fick swingens kungar se sig detroniserade av dessa unga bebopande män.

I takt med den tilltagande berömmelsen byggdes också myten och kulturen kring Bird upp. Han är den oförbätterlige behomen, en som sover med kläderna på, gärna under på scen Han äter, dricker, knullar och knarkar med samma glupande aptit och frenesi som när han spelar.

Han dyker ständigt och jämt upp för sent eller inte alls till sina konserter. Han skriver skivkontrakt lite hur som helst och kommer så gott som alltid till inspelningarna utan de utlovade kompositionerna. Väl inne i studion spelar så skiten ur alla: i tagning efter tagning väller störtflod av nya och friska idéer fram i ständigt nya genialiska formationer.

Ständigt pank

Han är ständigt pank och lånar alltid pengar, men bara så små summor att ingen orkar bry sig om att kräva dem tillbaka. Lyckas han inte låna pantsätter han sitt eget eller någon annans instrument.

Hans halvårslånga vistelse på mentalsjukhuset Camarillo blir i beundrarnas ögon till en hälsokick, en tillfällig batteriladdning för att kunna jaga vidare genom natten i oförändrat hårt tempo,

Och myten Bird föder avbilder. Runt honom flockas unga musiker som kämpar för att flyga lika högt, lika svindlande snabbt och det allmänna missförståndet lyder: För att spela som Bird måste man göra som Bird.

Men i sin ensamhet kavlar Bird upp skjortärmarna, drar till slipsen runt armen och låter än en gång nålspetsen tränga genom den sargade huden. I de otaliga sticken ser han sin hälsa, sitt hus, sin Cadillac, hela sitt välstånd för gott.

Lycka i Sverige

Så förflöt bebopens decennium i ett sällan hejdat rus, 40-tal blev till 50-tal. Bird besökte Paris men också Sverige. En veckolång turné i det kalla, avlånga landet hörde till de lyckligare stunderna i Birds liv. För första gången mötte han en publik som redan kunde hans låtar och såg dem som konst. Han behandlades som en betydande och nyskapande konstnär, inte som vilken djävla nattklubbsnigger som helst.

Med bland andra Arne Domnérus och Jack Norén turnerade han landet runt under en intensiv novembervecka, drack litervis med ”Swedish Schnapps”. Och kanske någonstans i sitt inre lekte han med tanken att flytta hit. Paris, Köpenhamn och Stockholm kunder visserligen inte erbjuda jazzmusikerna de stora och snabba pengarna men i stället långsiktig trygghet och inte så lite status.

Men Bird återvände till sitt USA. Han borde vara i sina bästa år, knappt över 30 som han var. I stället blev stegen bara tyngre för var dag, vingslagen osäkrare.

Blödande magsår

Han fördes till sjukhus för blödande magsår och beslutade sig för att blanda upp whiskyn med mjölk i fortsättningen. Narkotikapolisen hängde honom i hälarna och såg till att hans kabarékort drogs in. Därmed försvann möjligheterna att arbeta på New Yorks alla klubbar.

Det kommersiellt lukrativa samarbetet med en stråksektion blev mördande tråkigt och han sparkade hela gruppen i början av ett engagemang med stora skulder som följd. Hans dotter Pree dog lunginflammation. Själv misslyckades han med att ta sitt eget liv.

På jazzscenen dök en ny cool skola upp med Miles Davis i spetsen. Rock and rollen hade just tagit sin första stapplande steg och de klassiska klubbarna på 52nd Street var stängda.

Dizzy bodde i eget hus och njöt av de omsorgsfullt lagrade frukterna medan Bird, den store förnyaren vacklade fram på alltmer planlösa irrfärder i natten. Hans rykte bland arrangörerna hade aldrig varit gott, nu var det kört i botten och jobben förtvivlat få.

Hos baronessan

Då en kväll 1955 hamnar Bird hemma hos baronessan Pannonica de Koenigswarter, en välbärgad, okonventionell bohem som alltid lämnat en dörr öppen för sina vänner jazzmusikerna. Magen värker och andningen är tung, men Bird vill bara ha ett glas vatten innan han fortsätter till Boston för ett helgjobb.

Men baronessan låter sig inte luras utan tillkallar läkare. Bird får strikta order om att inte lämna annat än i ambulans.

På tv:n är det ”The Tommy Dorsey Show” och någonstans i programmet dyker ett par jonglörer upp. När en av dem börjar trixa med falska tegelstenar, brister Bird ut i det gapskratt som skulle bli hans sista.

Bland de troliga dödsorsakerna hade läkaren att välja mellan magsår, lunginflammation, hjärtslag och levercirrhos. Bird ålder angav han till mellan 50 och 60.

I själva verket blev Charlie Parker aldrig äldre än 34.

Lång dokumentar

I den fyra avsnitt långa dokumentären som Ettan börjar visa på torsdag berättar inte den norske filmaren Jan Horne om Birds liv kronologiskt, inte heller koncentrerar han sig på en begränsad period som Clint Eastwoos i spelfilmen ”Bird”.

I stället målar han punktvis upp konturerna av Bird med hjälp av arkivfilmer, miljöbilder och en lång rad intervjuer med medmusiker som Dizzy Gillespie, John Lewis, Max Roach, Kenny Clarke, Roy Haynes, Percy Heath, Red Rodney, Lennie Tristano, Chet Baker, Red Mitchell med flera.

Chan Parker, änka efter Charlie, har också en framträdande roll liksom den amerikanske konstnären Harvey Cropper, vän till Parker och bosatt i Stockholm sedan 50-talet.

Men huvudrollen spelar Charlie Parkers musik. ”Now´s the time”, ”Dexterity” och ”Ornithology” är bara några av de låtar som fyller i och fullbordar porträttet av jazzens viktigaste musiker.

Eller för att citera trumpetaren Cootie Willams:

– Louis Armstrong förändrade alla mässingsblåsare som fanns, men efter Bird måste alla instrument förändras – trummor, bas, piano, tromboner, saxofoner. Allt.

Johan Scherwin
(DN 1989)