Hört talas om Tony Wilson? Mannen bakom Factory Records, Joy Division, Happy Mondays, Buzzcocks, Stone Roses, The Hacienda Club … Mannen som placerade Manchester på musikkartan när han lyfte fram punken, synt- och house-musiken …?
Det hade inte jag heller, men jag lovar, det spelar ingen som helst roll. Efter att ha sett den självlysande ”24 Hour Party People” glömmer jag inte denne visionära, excentriska, självuppoffrande, välutbildade, obetänksamma, fåfånga, överlägsna, ödmjuka, radikala tv-journalist och programledare, som spelas suveränt av den brittiske komikern Steve Coogan, känd från tv-serier som ”I´m Alan Partridge” och ”Coogans Run”.
”24 Hour Party People” tar sin början i mitten av 70-talet, åren då rockmusiken svällt upp till en pretentiös intellektuell koloss, och smaklöst välutbildade symfonirockare som Yes, Genesis, Emerson, Lake & Palmer härskade. Då, från industristädernas trista förortsgator, kom punken med ett illa stämt illvrål, stack säkerhetsnålar rätt genom kinderna och punkterade hela musikscenen.
Med hjälp av Tony Wilson skall sägas. För det är han som när han 1976 ser det okända Sex Pistols omedelbart inser att något omvälvande är på G. Han startar en egen klubb, eget skivbolag, han knyter grupper och artister till sig med löfte om absolut konstnärlig frihet – och kanske än viktigare – frihet att ”fuck off” när de vill, ett löfte Wilson sätter på pränt med sitt eget blod.
När knappa två timmar flimrat förbi på vita duken har handlingen i ”24 Hour Party People” nått fram till det färska 1990-talet. Knappt tjugo år, ett disparat tidsspann då musikstilar tar form, växer till sig, försvinner och ersätts av något nytt och annorlunda i ett allt mer rasande tempo. Hela tiden är Tony Wilson där och fångar upp signalerna. Han ger banden plats på scen och i medierna och han spelar in dem på skiva. Utan att tjäna en spänn mer än någon annan. Allt delades lika mellan alla inblandade i ett trendsättande, tydligt fuck you! till de internationella skivbolagens produktinriktade slavdrivarrutiner.
Men det är också kalejdoskopiskt utsvävande år då hjulen snurrar fortare, drinkarna starkare, drogerna tyngre, sexorgierna följs av tomhet, krossade förväntningar, misär och ond bråd död.
Detta osannolikt kreativa kaos har regissören Michael Winterbottoms fångat i ett enda genialiskt blixtrande collage som lyfter fram alla motsägelsefulla stämningar. Perspektivet skiftar oavbrutet mellan autentiska konsertfilmer, spelfilm, komedi, tragedi, svart-vitt och färg. Då och då vänder sig Tony Wilson som en allvetande gud direkt till kameran, kommenterar handlingen, drar en anekdot eller berättar vad som ska hända. Suddiga textrutor dansar fram över bilden, några av verklighetens aktörer är på plats men spelar andra i ett virrvarr som helt plötsligt är förbi: Club La Hacienda slår igen, Factory Records vacklar på ruinens brant, någon dör, andra försvinner in i den stora glömskan medan Tony Wilson omedelbart drar en kam genom håret och går vidare.
En fantastisk film!
Johan Scherwin
(Zoom 2003)