Willem Breuker Kollektief kallar sig ett tio man starkt musiksällskap från Holland. Och det är ett namn som är på pricken. De leds förvisso av saxofonisten, kompositören och arrangören Willem Breuker, men på scen är de ett kollektiv där ingen är förmer än den andre.
I tisdags tog detta sammansvetsade gäng oss med på en mycket tät och intensiv musikresa, lika snabb i kasten som någonsin en berg- och dalbana, men fullständigt utan motstycke på den internationella musikscenen idag.
De startade med en släng av Weillska tongångar, unisont och med en precision och exakthet som på intet vis står de största och namnkunnigaste symfoniorkestrarna. Fellinimusik följde, därefter fri jazz, allt inom ramarna för kvällens första stycke.
Innan aftonens resa var slut hade de hunnit med att besöka än fler stilar: latinska rytmer, country and western, rock´n´roll, kammarmusik, music hall, straight jazz, österländska tongångar, ja till och med Ravels ”Bolero”.
Allt demonterade eller rent av trasade Willem Breuker sönder med humor, ironi och självironi. För denne kompositör är uppenbarligen ingenting för heligt eller för allvarligt för att inte skojas med eller dras ned från piedestalerna. Inte ens jazzens innersta kärna, det personliga uttrycket definitiva manifestation, solot, lämnade han i fred.
När Breuker själv blåste sitt första solo lät han det urarta till en serie infantila omtagningar av nybörjarfraser. Vid ett annat tillfälle började de två trumpetarna alltmer högljutt diskutera notbildens beskaffenhet med totalt musikaliskt sönderfall som resultat. Den karaktäristiska rytmen till Ravels ”Bolero” slog trumslagaren Rob Verdurmen på en pall. Resten av det världsbekanta stycket lät som om det först klippts i småbitar och sedan limmats ihop lite hur som helst; teman och motiv kändes igen, men alldeles avgjort inte ordningen.
Till detta musikaliskt ordnade kaos utbröt då och då något kan kallas för scenshow. Talande gester och blickar, bensprattel och danssteg höjde temperaturen ytterligare.
Det enda Willem Breuker Kollektief led brist på var dynamik. Här gällde fullt ös i 95 procent av fallen. Men avsaknaden av nyanser i tonstyrka och nottäthet var priset man fick betala för att få allt det andra. Det var det värt.
Johan Scherwin
(DN 1991)